Så har man fått ett riktigt jävla ryggskott. Kul... Har aldrig i mitt liv haft så ont som jag har nu. Det gör ont att ligga i sängen, att sitta att gå, bara av att röra sig - av att finnas. Så in i helvete jävla arg jag är! Kommer inte att kunna träna på ett bra dag och kan bara hoppas att jag blir bra tills jag börjar jobba den 4:e juli. Så nu tänker jag äta glass med jordgubbar och chokladsås och bara tycka synd om mig själv. Dumma rygg!

Jag är så grymt pepp på att gå ned i vikt i sommar! Ovanligt för att komma från mig, inte sant? ;P Har inte riktigt kommit någon vart de senaste veckorna, då jag tränar och äter bra i början av veckan, medan det skiter sig i slutet av veckan. Äter även någon form av onyttighet i princip varje dag. Kan inte sluta! Har någon något bra tips mot detta diaboliska sockerberoendet?

Börjar jobba i sex veckor från och med nästa fredag, och hoppas då att det kommer att bli enklare att gå ned i vikt, då jag kommer att vara igång mycket på jobbet och  är sysselsatt på ett helt annat sätt än nu, när jag inte vet vad dagen har att erbjuda. Blir lätt att jag äter mer onyttighet av ren och skär tristess. De andra sommrarna när jag har jobbat så har jag haft det mycket enklare att gå ned i vikt, om jag bara äter regelbundet och inte drar ned för mycket på maten som behövs då jag är igång mycket. Ska satsa på att gå ned 1 kg/veckan, för att komma tillbaka till min trivselvikt på ett sunt sätt.

Jag är glad glad glad!!! Borde inte vara så glad, speedad och full av förväntan, blir ju bara besviken om jag inte får det... Men kan inte låta bli! :) Håll tummarna för mig!

Sitter ännu en gång och tänker tillbaka på tiden som har gått - på vänner som jag älskar och saknar något oerhört, men som jag knappt träffar längre. Varför? Varför kan vi inte hitta tiden? Är det bara jag som saknar dem så, eller är det ingen av oss som vågar ta första steget för att mota bort den ytliga bekantskap som finns mellan oss nu? Tänker tillbaka på alla skratt, alla fina minnen och motgångar som livet medfört, - allt detta har vi delat. Ska allt bara försvinna? Kommer jag att förlora alla mina älskade vänner genom åren, på grund av "tidsbrist" och "familjeliv" precis som mina föräldrar och många andra har gjort? Jag vägrar att tillåta det, men ändå kvarstår det faktum att jag redan har "förlorat" flera stycken.

Jag funderar även kring alla ambitioner och drömmar som jag har haft och fortfarande har. När jag tänker på det, så är det bara ett fåtal som jag har förverkligat, de andra har runnit ut i sanden när vardagen kommit emellan. Eller ska jag säga rädslan över att misslyckas? Eller lättjan? Vem är jag? Vad har jag åstadkommit som jag kan vara stolt över? Den där lilla drömmen som jag alltid  haft om att skriva böcker, har aldrig förverkligats. Visst har jag påbörjat ett flertal böcker, som jag tror skulle kunna bli riktigt bra om jag någonsin fann orken att skriva klart dem. Har i en veckas tid tänkt att jag ska börja skriva nu igen innan sommarvikariatet börjar, men jag finner hela tiden skäl till att inte börja. Jag är rädd, det vet jag. Jag är rädd att finna att jag inte har någon talang att skriva. Jag är väl rädd för allt, snart min egen skugga också...

Jag är rädd att jag inte kan älska fullt ut, att jag inte klarar av att bli älskad - att jag inte vågar släppa någon för nära inpå livet och att jag kommer att dö ensam, utan ens det lilla stödet som katter utgör, då jag är allergisk. Jag är rädd för att jag aldrig kommer att lära känna pappa så som jag vill, att när han kommer att dö så kommer jag att sörja något oerhört då jag aldrig vågade visa detta. Jag är rädd att jag inte är god nog som syster, dotter, vän, student. Jag är helt enkelt bara så rädd och känner mig väldigt ensam nu. Och det värsta av allt är att detta är mitt fel och att jag kan göra något åt det. Frågan är om jag verkligen kommer att våga göra dessa förändringarna.