Gårdagen var rent ut sagt förjävlig. Började väldigt bra men sedan slog klockan tre och jag fick för mig att "javisst kan jag äta några ballerina, jag har ju varit så duktig på sista tiden..." Så ned till affären bar det och jag inhandlade både ballerina och lösgodis. Skulle ju bara äta lite, resten går ju att spara... NEJ! Resten går inte att spara när man är MIG! Åt allt och spydde tre gånger. Inte bra...

Men ännu värre blev det. Mådde så dåligt över det här att jag började vräka i mig ostmackor och VÅFFLOR med sirap! Allt det här trots att jag inte ens var sugen, trots en proppfull mage. När ska jag slippa den här skiten? Visst, att det sker mer sällan nu (typ 1-2 ggr/veckan), men det gör så sjukt ont och är så in i helvete onödigt och förödande för min självbild och kropp!

När ska jag komma ur äcklet som förtär insidan likaväl som utsidan?

Kan bara tänka på hur gärna jag vill springa ned till affären nu i min pyjamas och köpa ballerina, glass, godis - whatever liksom! Bara det är fullproppat med fett och choklad! Vill sitta ihopkurrad i ett hörn av min säng, stirra in i väggen och kränga dessa kaloribomber. Vill tycka synd om mig och fly från mig själv bara för en stund. Men jag vet hur korkade dessa tankar är... Jag vet, men kommer jag att klara av att avstå? Är jag stark nog? Ja, för fan! Ska inte förstöra mer idag. Ligger ju fortfarande på minus, om än inte på den siffra jag vill...

Ska försöka att "spara på denna hets" till en annan dag. Känner ju att jag är mätt och inte sugen på denna skit egentligen. Det känns bara så tryggt och trösterikt. Men jag ska inte! Inte!

Jag har kommit en bra bit på vägen verkar det som. :)

Jag är så fucked up att det inte är sant! Har "bara" hetsat en gång denna vecka och ätit så att jag ligger på minst 1000 kcl minus varje dag annars. Men så sitter jag och läser en artikel i tidningen "I form" där det står hur viktigt det är att äta fetter. Idiotiska jag får självklart direkt för mig att det plötsligt är okej att bre några ostmackor med smör! Fatta vad jag ångrar mig nu! Och jag som kämpat så för att förbränna de omödiga kalorierna i 4 bitar mörk choklad och två pågengifflar som jag åt innan idag. Nu är allt bortkastat! Varför liksom? Jag är så sjukt jävla värdelös mitt jävla fetto! Kommer aldrig att bli smal!

Aldrig!

Det känns som att jag sitter ensam framför ett disigt fönster och tittar ut på allas lycka. På alla par som håller handen, som med kärlek för bort en hårlock från den andres panna och som inte behöver ord för att visa vad de känner för varandra. Jag känner mig som den fula ankungen som aldrig är fin nog, som den tjocka ungen som alltid blir vald sist på gympan. Kanske är det sådant som sitter kvar som ett bultande sår från barndomen, kanske är det bara jag som desperat söker anledningar till denna ensamhet. Jag är så hemskt avundsjuk på alla par. Jag vill ju också.

Men jag vågar inte.

Jag vågar inte sträcka ut handen åt den jag verkligen vill ha.

Jag vågar inte lägga ut brödbitar för att visa vad jag känner.

Men jag vill.

Åh, gud vad jag längtar!

Åh, nej fan! Trodde att jag hade kommit över de där jävla känslorna för honom! Men nej, minsta lilla obetydliga "gest" från honom och så bultar mitt hjärta oroväckande fort av glädje, av en förväntan av något mer som aldrig kommer att hända. Suck... varför kan jag inte bara slippa att få känna såhär? Det kommer ju aldrig att bli "vi" ändå...

Mitt fel, mitt fel, alltid mitt fel!

Så sjukt fail det blev i helgen med maten! Men det borde jag ju ha varit förberedd på. Har tränat en hel del idag och kört på 600 kcl. Imorgon blir det 1000 kcl, på onsdag 1200 kcl och sedan försöker jag köra på en 1800 kcl/dagen + mycket träning. Måste bara åtgärda failen först.

Yey! Jag kom in på mitt förstahandsval! :D

HAHAHAHHA! Jag kan inte sluta "skratta" åt mig själv! Det gör så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen! För en utomstående är det kanske svårt att se, att se tecknen på mitt inre kaos. Nästan hyperventilerade hela tiden på jobbet, trodde att det skulle bli bättre påväg hem - ute i den friska luften. Jag hade fel. Kände mig även där - ute i det fria instängd i ett litet rum med dålig luft. Det var för varmt, för instängt.

Ler och försökte skämta lite hemma, de ska inte behöva veta det jag känner. Går undan. Städar frenetiskt mitt rum, tränar, försöker att inte tänka.

Det går inte.

Ångesten har ett fast tag i mig! Har känt mig fruktansvärt konstig, hittar inget bättre ord för det. Tror att det är för att jag blandade stackers, koffeinpiller och någon annan av mina otaliga "bantningspiller". Vet att jag inte borde, blir ju så jävla konstig, börjar inbilla mig saker, skakar, allt känns kaotiskt. Slutade i ett självdestuktivt beteende som jag så länge har sagt bara är "tillfälligt". Dumt... Men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket! Det är ju så mycket bättre än att hetsa. Detta lindrar ångesten och lämnar bara ytliga märken som kan läka. Märken som jag kan dölja den här gången. Sommaren har ju sina negativa sidor och man är ju inte född igår...

Maten och träningen har nästan gått utmärkt idag förresten. Men bara nästan. Det är viktigt att tillägga. Var så nära...