Det känns som att jag sitter ensam framför ett disigt fönster och tittar ut på allas lycka. På alla par som håller handen, som med kärlek för bort en hårlock från den andres panna och som inte behöver ord för att visa vad de känner för varandra. Jag känner mig som den fula ankungen som aldrig är fin nog, som den tjocka ungen som alltid blir vald sist på gympan. Kanske är det sådant som sitter kvar som ett bultande sår från barndomen, kanske är det bara jag som desperat söker anledningar till denna ensamhet. Jag är så hemskt avundsjuk på alla par. Jag vill ju också.

Men jag vågar inte.

Jag vågar inte sträcka ut handen åt den jag verkligen vill ha.

Jag vågar inte lägga ut brödbitar för att visa vad jag känner.

Men jag vill.

Åh, gud vad jag längtar!

Åh, nej fan! Trodde att jag hade kommit över de där jävla känslorna för honom! Men nej, minsta lilla obetydliga "gest" från honom och så bultar mitt hjärta oroväckande fort av glädje, av en förväntan av något mer som aldrig kommer att hända. Suck... varför kan jag inte bara slippa att få känna såhär? Det kommer ju aldrig att bli "vi" ändå...

Mitt fel, mitt fel, alltid mitt fel!

Så sjukt fail det blev i helgen med maten! Men det borde jag ju ha varit förberedd på. Har tränat en hel del idag och kört på 600 kcl. Imorgon blir det 1000 kcl, på onsdag 1200 kcl och sedan försöker jag köra på en 1800 kcl/dagen + mycket träning. Måste bara åtgärda failen först.

Yey! Jag kom in på mitt förstahandsval! :D