Det känns som att jag sitter ensam framför ett disigt fönster och tittar ut på allas lycka. På alla par som håller handen, som med kärlek för bort en hårlock från den andres panna och som inte behöver ord för att visa vad de känner för varandra. Jag känner mig som den fula ankungen som aldrig är fin nog, som den tjocka ungen som alltid blir vald sist på gympan. Kanske är det sådant som sitter kvar som ett bultande sår från barndomen, kanske är det bara jag som desperat söker anledningar till denna ensamhet. Jag är så hemskt avundsjuk på alla par. Jag vill ju också.

Men jag vågar inte.

Jag vågar inte sträcka ut handen åt den jag verkligen vill ha.

Jag vågar inte lägga ut brödbitar för att visa vad jag känner.

Men jag vill.

Åh, gud vad jag längtar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Blev grymt förvånad imorse när vågen visade på -1 kg sedan förra veckan. Trodde aldrig att jag hade gått ned npgot i vikt eftersom jag har ätit massor av godis och dylikt flera dagar, så jag blev positivt överraskad imorse över hur konstigt min kropp...

-1650 kalorier idag :)

Gud, vad länge sedan det var som jag skrev här. Jag trodde att jag hade lämnat denna blogg bakom mig, men antar att jag behållde den lite som en snuttefilt då den var min trygghet under flera år där jag kunde skriva exakt vad jag kände, utan att behö...

Är helt avtrubbad, utan någon enligt mig acceptabel anledning Allt är ju bra Vågar bara inte hoppas eller göra några framtidsplaner Vill gråta en skvätt i hopp om att bli jag igen, men det är lönlöst Det finns ju inget att gråta för,  bara ...

Det går bra nu