Sitter ännu en gång och tänker tillbaka på tiden som har gått - på vänner som jag älskar och saknar något oerhört, men som jag knappt träffar längre. Varför? Varför kan vi inte hitta tiden? Är det bara jag som saknar dem så, eller är det ingen av oss som vågar ta första steget för att mota bort den ytliga bekantskap som finns mellan oss nu? Tänker tillbaka på alla skratt, alla fina minnen och motgångar som livet medfört, - allt detta har vi delat. Ska allt bara försvinna? Kommer jag att förlora alla mina älskade vänner genom åren, på grund av "tidsbrist" och "familjeliv" precis som mina föräldrar och många andra har gjort? Jag vägrar att tillåta det, men ändå kvarstår det faktum att jag redan har "förlorat" flera stycken.

Jag funderar även kring alla ambitioner och drömmar som jag har haft och fortfarande har. När jag tänker på det, så är det bara ett fåtal som jag har förverkligat, de andra har runnit ut i sanden när vardagen kommit emellan. Eller ska jag säga rädslan över att misslyckas? Eller lättjan? Vem är jag? Vad har jag åstadkommit som jag kan vara stolt över? Den där lilla drömmen som jag alltid  haft om att skriva böcker, har aldrig förverkligats. Visst har jag påbörjat ett flertal böcker, som jag tror skulle kunna bli riktigt bra om jag någonsin fann orken att skriva klart dem. Har i en veckas tid tänkt att jag ska börja skriva nu igen innan sommarvikariatet börjar, men jag finner hela tiden skäl till att inte börja. Jag är rädd, det vet jag. Jag är rädd att finna att jag inte har någon talang att skriva. Jag är väl rädd för allt, snart min egen skugga också...

Jag är rädd att jag inte kan älska fullt ut, att jag inte klarar av att bli älskad - att jag inte vågar släppa någon för nära inpå livet och att jag kommer att dö ensam, utan ens det lilla stödet som katter utgör, då jag är allergisk. Jag är rädd för att jag aldrig kommer att lära känna pappa så som jag vill, att när han kommer att dö så kommer jag att sörja något oerhört då jag aldrig vågade visa detta. Jag är rädd att jag inte är god nog som syster, dotter, vän, student. Jag är helt enkelt bara så rädd och känner mig väldigt ensam nu. Och det värsta av allt är att detta är mitt fel och att jag kan göra något åt det. Frågan är om jag verkligen kommer att våga göra dessa förändringarna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Blev grymt förvånad imorse när vågen visade på -1 kg sedan förra veckan. Trodde aldrig att jag hade gått ned npgot i vikt eftersom jag har ätit massor av godis och dylikt flera dagar, så jag blev positivt överraskad imorse över hur konstigt min kropp...

-1650 kalorier idag :)

Gud, vad länge sedan det var som jag skrev här. Jag trodde att jag hade lämnat denna blogg bakom mig, men antar att jag behållde den lite som en snuttefilt då den var min trygghet under flera år där jag kunde skriva exakt vad jag kände, utan att behö...

Är helt avtrubbad, utan någon enligt mig acceptabel anledning Allt är ju bra Vågar bara inte hoppas eller göra några framtidsplaner Vill gråta en skvätt i hopp om att bli jag igen, men det är lönlöst Det finns ju inget att gråta för,  bara ...

Det går bra nu