Dagen har gått bra. Det var ju tvunget med tanke på allt från igår:

• massor av choklad och smågodis
• 2 cheeseburgare
• milkshake
• otaliga mackor med pålägg
• pasta
• popcorn
• 2 äpplen...

Efter alla dessa år, förstår jag fortfarande inte hur jag lyckas göra tabbe på tabbe när jag vet hur uselt jag mår efteråt! När jag vet hur det påverkar min kropp och förstör allt jag kämpat för! Vissa saker lär man sig visst aldrig...

Har ätit för ca 900 kcl idag och tränat bort ca 700 kcl.

Kunde ha varit bättre.

Det kan alltid vara bättre.

För jag är aldrig nog.

Men jag har i alla fall köpt ett par nya joggingskor. Det behövdes verkligen då mina gamla var så nedslitna. Detta motiverar stort just nu åtminstone! :)

Sitter här och nynnar nöjt med i Kent-låtarna. :) Mitt liv är oftast inte det enklaste, så jag får väl passa på och njuta när det väl är lite extra bra. Kan inte säga att det går bra med maten, det är fortfarande upp och ned, mycket eller lite. Men vad jag kan säga att jag har haft det jättetrevligt både idag och igår med en massa bad och kompissnack. Måste verkligen lära mig att lägga ätstörningsskiten åt sidan och leva lite emellanåt. Det är tillåtet att må bra. Finns en hel del andra saker som jag vill skriva, men ögonen går i kors nu. Så ska försöka sova nu.

Nattinatti! :)

Idag har jag bränt över 1100 kcl genom cykling och pw. Har hittills ätit för 300 kcl. Måste kompensera för de senaste dagarna.

Igår var jag på studentfest. Det urartade som vanligt. Lillbrosan spydde ned hela bilen och lite av mig som satt bredvid. Jag satt och grät eftersom jag kände att det var mitt fel. Hela kvällen försökte jag verkligen hålla koll på honom och drickan. Han tyckte väl att jag var tjatig, men det slutade ju med att jag hade rätt. Suck... gud vad jag grät och fan vad arg jag var på släkten och pappa som avfärdade det hela så lätt med att "Vi har gjort samma sak och han måste ju lära sig. Det är inte hela världen". Nej, det vet jag för fan att det inte är! Men sorgligt som fan är det. Han är ju min lillebror!

Borde ha varit snällare på festen mot honom. Jag satt mest långt borta från resten av släkten för mig själv. Jag känner ju inte de så väl och kände mig grymt olustig. De tyckte väl att jag var världens surpuppa, men det kändes fruktansvärt obekvämt för mig att vara där. Jag kände mig totalt missanpassd.

Aldrig mer fester med släkten för min del!

Sedan blev det utgång med kompisen som planerat. Visste inte om jag fortfarande ville ut, men bättre det än att sitta ensam hemma. Så jag ställde mig framför spegeln, sminkade mig med tårarna rinnande (villket jag inte kan rekommendera). Men det blev rätt kul till slut i alla fall. :)

Hade några vänner hemma hos mig igår och vi satt och diskuterade mitt problem med killar. Att jag inte tar egna iniativ och risker och dömmer de på förhand. Det hela slutade med att jag blev medlem på match.com. Haha. Det är kul och beroendeframkallande! Är visst väldigt populär där redan. ;P Haha sitter och fnittrar med hjärtat bankande i bröstet. Det är mer en kul grej för mig, för inte tror jag att jag kommer att hitta någon där. Men det är smickrande och triggar mitt ego. Me like it! Men om jag nu skulle hitta min själsfrände där eller så, då vore jag ju väldigt tacksam. Lite måste man prova på innan man dissar det! ;P

Måste erkänna en sak. Jag kräktes ordentligt för första gången på länge igår. Hetsade och kräkte - två gånger. Sedan åt jag resten av dagen tills jag nästan sprack. Duktig jag är... Och jag undrar varför jag är så tjock! Skulle kompensera idag, men det fanns kakor kvar som jag bakade igår. Förstörde allt för mig. Kan verkligen inte hålla mig borta från dem.

Har tränat bort 800 kcl idag i alla fall. Men vad är poängen när jag ändå förstör för mig själv hela tiden? Mina hälsenor och knän verkar också vara påväg att paja . Övernstängning säger mamma. Att jag tränar för mycket. Det vet jag, men vad ska jag göra? Jag vill och försöker att äta mindre, men jag måste ju röra på fettet också. Måste bränna det!

Kan verkligen förstå folk som fettsuger sig. Har alltid tyckt att det är en dum utväg. Men ärligt talat, om jag fick ett sådant erbjudande nu, skulle jag slita av mig kläderna, lägga mig på operationsbordet och säga "kör". Så desperat är jag.

Det är farligt...

Stirrar på dataskärmen - på det.

På det som kan vara fyllt av möjligheter.

Vill, men ändå inte.

Borde tänka, fundera - försöka.

Stirrar lite till.

Tycker synd om mig själv - jag är mästare på det.

Hatar att jag inte gör något.

Hatar vad jag kommer att drömma om.

Hatar att allt kommer att vara likadant imorgon.

Oupps, nu försvann möjligheten från skärmen.

Om den ens fanns där från början...

Känns verkligen som att jag inte kan andas! Måste ut nu till min terapi. Måste gå.

Är uttråkad och känner mig väldigt ensam nu... Har tänkt en stund på att ringa en kompis, men det känns som att jag gör det för ofta nuförtiden. Inte att jag ringer (för det gör jag nästan aldrig) men att jag är på väg att bli klängig och att man ska tröttna på mig. Eller tycka synd om mig. För det gör de har de själva sagt.

Då mår jag hellre dåligt i tystnad.

Ensam.

Skulle inte klara av att förlora mina stöttepelare här i livet. De är en av de få saker som håller mig någerlunda uppe när jag mår som sämst.

Men maten och träningen gick bra både igår och idag. :) Alltid något att glädjas åt. Eller jag borde i alla fall vara glad. Känner mig bara ihålig.

Jag vill inte vänta mer på lyckan.