Känns verkligen som att jag inte kan andas! Måste ut nu till min terapi. Måste gå.

Är uttråkad och känner mig väldigt ensam nu... Har tänkt en stund på att ringa en kompis, men det känns som att jag gör det för ofta nuförtiden. Inte att jag ringer (för det gör jag nästan aldrig) men att jag är på väg att bli klängig och att man ska tröttna på mig. Eller tycka synd om mig. För det gör de har de själva sagt.

Då mår jag hellre dåligt i tystnad.

Ensam.

Skulle inte klara av att förlora mina stöttepelare här i livet. De är en av de få saker som håller mig någerlunda uppe när jag mår som sämst.

Men maten och träningen gick bra både igår och idag. :) Alltid något att glädjas åt. Eller jag borde i alla fall vara glad. Känner mig bara ihålig.

Jag vill inte vänta mer på lyckan.