Måste erkänna en sak. Jag kräktes ordentligt för första gången på länge igår. Hetsade och kräkte - två gånger. Sedan åt jag resten av dagen tills jag nästan sprack. Duktig jag är... Och jag undrar varför jag är så tjock! Skulle kompensera idag, men det fanns kakor kvar som jag bakade igår. Förstörde allt för mig. Kan verkligen inte hålla mig borta från dem.

Har tränat bort 800 kcl idag i alla fall. Men vad är poängen när jag ändå förstör för mig själv hela tiden? Mina hälsenor och knän verkar också vara påväg att paja . Övernstängning säger mamma. Att jag tränar för mycket. Det vet jag, men vad ska jag göra? Jag vill och försöker att äta mindre, men jag måste ju röra på fettet också. Måste bränna det!

Kan verkligen förstå folk som fettsuger sig. Har alltid tyckt att det är en dum utväg. Men ärligt talat, om jag fick ett sådant erbjudande nu, skulle jag slita av mig kläderna, lägga mig på operationsbordet och säga "kör". Så desperat är jag.

Det är farligt...

Stirrar på dataskärmen - på det.

På det som kan vara fyllt av möjligheter.

Vill, men ändå inte.

Borde tänka, fundera - försöka.

Stirrar lite till.

Tycker synd om mig själv - jag är mästare på det.

Hatar att jag inte gör något.

Hatar vad jag kommer att drömma om.

Hatar att allt kommer att vara likadant imorgon.

Oupps, nu försvann möjligheten från skärmen.

Om den ens fanns där från början...