Dricker en varma koppen (sparris) nu för att lugna ned nerverna. Knaprar också lite på gurka och cocktailtomater. Det SKA gå bra! :)

Börjar nästan trivas med min psykolog nu. Det liksom "klickar" med henne och känns bättre än jag någonsin kunnat hoppas på. Hade två tider på äc i förmiddags, så jag var jättetrött när jag kom hem, men var ändå duktig och tog en powerwalk i det fina höstvädret. Eller, fina och fina, men fint nog för mig. Har mått bra idag och känner att jag har kunnat unna mig mer idag och försöka vara lycklig istället för motsatsen (kontrollerande, som psykolgen säger). Shit, jag får bara inte bli en sån som hela tiden snackar om sin psykolog. Menmen, hon är ju bra och förtjänat mitt beundran. Idag har jag ätit:

• grov macka med keso och kalkon, fil med jordgubbar och katrinplommon
• äpple
• 100 g mörk choklad (är snuskigt sugen på choklad nästan hela tiden, inte bra!)
• pommes (gjorda i ugnen utan smör och olja)
• en stooor bit morotskaka! (skippade i alla fall middagen...)

Men vet ni vad! Det känns faktiskt bra ändå, även om jag inte har varit jättnyttig eller jättestrikt. Jag har inte hetsätit i alla fall och det känns grymt bra. :) Jag vet att jag måste se mina felsteg som små bakslag på vägen mot friskheten. Jag måste fortsätta att hålla mig positiv.

Börjar på universitetet snart. Har varit sjukt nervös och obeslutsam inför det, men nu känns det mycket bättre! Ser faktiskt fram emot en ny epok i mitt liv där jag får börja om på nytt. Jag behöver något viktigt att fokusera på.

Hemma nu från partykvällen som jag praktiskt taget flydde från. Kvällen var trevlig och riktigt rolig, men jag kände ingen glädje i att vara där, knappt någon lust i att le eller dansa. Så när några killar började bli väldigt flörtiga mot mig, så kände jag mig bara sjukt jävla olustig att jag nästan grät. Jag satt vid mitt bord och surade för det mesta, medan vännerna dansade och hade kul. För jag hade absolut ingen lust att snacka med de och blev bara argare och argare när killarna fortsatte att stirra och slutligen bjöd oss på öl och den ena ville ha mitt nummer osv osv. Som om jag bryr mig! Jag pallar inte sånt!

Syntes inte det?

Jag satt ju förfan där och surade och ignorerade de och visade inget intresse. Kompisarna tyckte bara att det var kul att jag verkade så ointresserad och ville att jag skulle ha lite kul.

Men nej, hur kan man ha det när man helst av allt bara vill rulla ihop sig till en liten boll i ett hörn och gråta, sluta existera, sluta känna förtvivlan? Jag önskar att jag var osynlig! Jag är så trött på att alla ska hålla på och stirra och inte är det "rätt" folk heller, nej det är såna som jag är totalt ointresserad av! Visst, man borde kanske känna sig smickrad, men jag orkar inte, det gör jag verkligen inte. Så kompisarna följde tillslut med mig och jag skildes från de snabbt så att de inte skulle se mina tårfyllda ögon om vi kramades. Jag flydde in i natten, till min trygga vrå där jag nu äter. Inget betyder ändå ingenting längre. Jag kan lika gärna bli en stor tjock kloss så att folk slutligen börjar undvika mig. Jag vill bara bli lämnad ifred.

Är det så svårt att förstå?

Tryckte i mig fem nutellamackor... Jag som inte skulle äta något idag! Det går inte att ha sådant hemma när det finns någon som jag i familjen! Äckeljag! Hamnade över toan, men det kom bara vatten. Jag som ska gå ut ikväll, jag som ska vara social och älskvärd. Får klistra på fejksmilet igen då...

Är alldeles skakig av alla piller, sömnbristen, matbristen (?), alla känslor o ja, helt enkelt allt. Varför gör jag så här mot mig själv? Som jag fick lära mig idag på en föreläsning, att frågasätta saker och ting med; "vad är syftet med det? (fråga 5 ggr)"

Vad är syftet med att leva mot maten, mot allt och alla för att bli smal?

• jag blir vacker, glad, nöjd, lycklig med mig själv.

Vad är syftet med det då?

• andra kan acceptera mig och vilja vara mig, beundra mig!

Syftet?

• de ska se att jag har kämpat mig till detta och att jag är stark, smal, vacker och lycklig!

Syftet?

• jag ska leva upp till mina krav och vara den perfekta dottern, systern, kompisen...

Syftet?

• jag vill vara där för alla och vara stark, de andra får vara svaga och be om hjälp, men inte jag!

Slutsats: Det jag redan vet; bara för att jag blir "smal" så kommer jag ändå att må skit. Jag kommer inte att se mig som smal, jag kommer fortfarande att ha samma låga självkänsla. Jag vet att ingen människa är perfekt, men jag känner bara att JAG borde vara det. Eller jag borde i alla fall imítera denna bild.

Och bästa kompisen är dödens orolig nu också för mig! Fuck! Fuck! KAN JAG INTE BARA HÅLLA KÄFTEN OCH LÅTSAS ATT ALLT ÄR BRA????

Så har man gått ut med hur deprimerad man känner sig för mamma... Hon är så orolig och jag avskyr det!

Varför sa jag något?

Varför kunde jag inte hindra tårarna från att falla?

Varför är jag så svag? Hon sa att hon inte trodde att det var så illa med mig. Jag sa att jag inte har någon livslust. Vem säger så till sin mamma? Jag är hemskast! Men det jag sa var sant och det gör bara det hela värre. Jag vill inte leva. Mitt liv är en pärs och jag orkar inte med det.