Så har allt fuckat sig igen med brosan... Stackarn. Jag får försöka ordna upp det.

Åt ingenting igår, men det var svårt, för jag var med kompisarna hela dagen och kvällen och de oroade sig och ville att jag skulle äta. Men det gick bara inte, jag förtjänade inte det. Men nu sitter jag här och kämpar för att få ned min frukost. Har verkligen ingen matlust alls, men jag måste MÅSTE övervinna detta. Egentligen hade jag bara velat fasta hela dagen, men jag vet ju vart det leder.

Jag borde inte göra så här mot mig själv igen, men jag orkar verkligen inte med någon mat idag. Jag förtjänar inte det. Så istället sitter jag här och darrar med 60 mg efedrin + 200 mg koffein i kroppen och jag kan inte låta bli att älska känslan av en tom mage!

Jag är så trött på att vara mamma till alla. Jag vet att det till största delen är mitt eget fel och att jag måste börja ta hand om mig själv. Jag måste sätta mina behov först, men jag känner mig så oerhört självisk då! Jag vill ju göra det bästa för de jag älskar. Jag vill ju finnas där när de behöver mig, i ur och skur! Jag vill vara deras stöd, deras klippa, men jag tror att jag har tappat bort mig själv någonstans längs vägen.

För djupt, för djupt, för fucking jävla djupt! Det vill inte sluta blöda! Men man får väl skylla sig själv... Känner mig åtminstone lugnare nu.

Okej då, min dag vekar ha slutat i en hemsk överätning... Duktig jag är...

Hemma från en underbar lång dag med bästisen, som tog slut alldeles för fort! :( Har shoppat en massa och ätit på tok för mycket. Men vet ni vad, det känns faktiskt okej. Det var ingen hetsätning, utan jag åt för att jag var hungrig eller sugen. Jag måste bara se till att komma ut mer och sluta isolera mig! Jag behöver mina vänner. Det är ju de som är ett stort skäl till varför jag inte ger upp.

Förresten, när jag satt och väntade i väntrummet, så kände jag mig verkligt illa till mods. Jag brukar oftast vara ensam där, men idag var det fullt med folk! Tjejerna var så smala och vackra och jag kände mig som en malplacerad gris bland änglar. Jag borde verkligen inte ta upp tid och plats när så många andra behöver mer hjälp än vad jag behöver. Det känns verkligen som att jag måste vara mycket smalare för att förtjäna den hjälp jag får.

Dumma inlägg som jag råkade radera! Jaja, får försöka skriva om det igen då. Jag överlevde ännu en dag. Hoppas verkligen att det är sant deet som man säger; "det som inte dödar en gör en bara starkare!" Jag hade verkligen behövt bli starkare nu, för jag ser ingen soluppgång längre. Bara mörker ja, självömkan tyvärr. Fyfan för mig säger jag bara!

Denna natt sov jag även runt 15 timmar. Det kan väl ändå inte vara normalt? Jag är sjukt trött hela tiden och bara sover och sover. Orkar inte ens träna! Ändå är jag inte sjuk. Eller? Jag kanske är dödssjuk! Jag skulle inte bli förvånad om jag var död imorgon.

Var på mitt "första" terapisamtal idag också med denna psykolog och det var väl okej. Hon var riktigt snäll och brydde sig verkligen. Men det var jobbigt när hon tyckte synd om mig, att jag är involverad i en svår familjesituation och så. Men jag trivdes med henne, även om jag var jättenervös. Hon visade mig förslag på olika måltider och då jag berättade att jag försöker äta mer, så tyckte hon att det var bra, men att det inte alls var tillräckligt! Inte ens den frukost som jag har börjat äta på sistone var tillräckligt stor. Så nu vill hon att jag ska försöka att börja med större frukostar! Hur ska det gå? Hon vill till och med att jag ska ha smör på mackorna och tycker att det är okej. Jag fattar inte! Jag vet att man behöver fett, men jag känner mig bara så eländig när jag har ätit det. Men jag ska ta tjuren i hornen och verkligen försöka att följa dessa frukostråd.