Okej, jag ljuger aldrig här. Åt choklad precis som jag fick av pappa. Så är uppe i drygt 1900 kcl nu. Så gör situps och sådant resten av kvällen.

Men ärligt - jag är allright! :)

Har varit med några av mina underbara kompisar hela dagen. Vi gjorde asgoda vegetariska piroger som jag inte åt. Satt med de när de åt och sedan när de väl var klara så ångrade jag mig såklart och åt två. Men det är okej, för de var supergoda och rätt tunna, så det kan inet ha varit alltför många kalorier i dem. Är uppe i 1500 kcl nu. Good? Min hjärna och mage säger ja, min sjukdom NOOOOO! Vet att jag borde hålla mig här så att jag inte överäter eller tvärtom. Men när jag ser denna siffran nu så känns det alldeles för mycket! Men ändå... Jag vet ju att jag behöver det. Jaja, det är väl okej.

For now.

Min egen smärta skapar en elak och dömande varsion av mig själv. Not good.

Satt uppe och åt halva natten...

Är uppe i 220 kcl nu. För det här ^^ funkar ju bara inte! Så nya tag!

Min obsessionlåt för tillfället är Elvis: "Always on my mind".

Är inte jätteförtjust i honom annars, men jag får rysningar över hela kroppen när jag lyssnar på denna. Så fruktansvärt vacker! Den stämmer väldigt bra överrens med hur jag ofta känner mig: att jag kanske inte bahandlar de jag älskar så bra som jag borde, fast jag alltid tänker på dem.

Alltid.

http://www.youtube.com/watch?v=u9sRJ-eOHnc&feature=related 

...jag måste ju kämpa! Det är inte helt och hållet mitt fel att jag mår lika bra som en mosad insekt. Det är ju ätstörningen som sopökar (like always). Och vad gör några kilon mer? Sjunker mitt värde som människa då? - nej! Men min redan låga självkänslsa gör det för allt känns så hopplöst.

NEJNEJENEJENEJ!!! Glöm förra inlägget! Glöm alla - allt! För jag är ingenting! Inget kommer någonsin att gå bra. Jag kommer aldrig att bli bättre. Snart dör jag väl av min fetma, för jag kan inte äta så lite som innan längre! Jag står inte ut med någon nu när jag avskyr mig själv så jävla mycket. Borde skita i allt och bara lägga mig ute i snön och frysa ihjäl. Jag kan ju ändå inet gå ut nu när allt fett skvalpar. Tänker inte skämma ut mig mer. Skiter hellre i allt och sårar folk.

Det hade varit skönt.

När ska jag någonsin växa upp och bli lycklig? Känslan av utanförskap till och med nu när jag är hemma är enorm!

Jag hör inte hemma här längre.

Jag hör inte hemma någonstans.

Jag är olycklig.

Det värsta är att jag vet vad jag borde göra åt saken. Men folk kommer att bli sårade då och jag vet inte ens om det kommer att gå. Men jag vill flytta härifrån kanske upp till Göteborg eller Stockholm. Jag vill bli skådis. Men jag har ingen erfarenhet. Jag vet inte heller om jag har talangen eller ens drivkraften för att lyckas. Men en sak är säker - jag måste bort innan det slitar illa, på ena sättet eller det andra...

Ps. uppe i  ca 800 kcl nu efter jävla browniebak tills imorgon. Ska på inflyttningsfest. Vill inte. Verkligen inte. Hatar detta. Tårarna bränner under ögonlocken. Ds.

GAAHHHHHHH!!! Hjälp, hjälp hjääääälp!!! Sitter här och vräker i mig precis som i natt. Kan inte sluta. Vill inte! Äckligt äckligt äckligt! Döda mig! Fan!