Lyssnar på en av mina favoritlåtar - den kända tårdryparen; "Forever young". Har många minnen som jag förknippar med den. Men även farhågor, förhoppningar och ett alltför långsamt slut som verkar gå så snabbt innan jag ens hunnit tänka på vad jag vill. Det känns som att livets möjligheter hissar sina vita segel bara för egoistiska lilla mig, åker ut ur hamnen för att förenas med det gigantiska havet bara för att skratta mig rakt i ansiktet när jag håller för ögonen när den starka solen bländar mig. Kommer jag att finna skeppet igen och färga det vita seglet med mitt livs minnen?

Jag kommer inte att dö ung, med ett gammalt liv i bagaget. Jag kommer att överleva mina älskade. Jag kommer att se dem försvinna från mig. De kommer att vara unga för alltid och ha åstadkommit saker. Men vad kommer jag som en gammal hagga ha gjort? Nu menar jag inte bara jobb och pengar, utan det som är viktigt i livet. Kommer jag att ha vågat satsa för att sedan få en annans hjärta eller få mitt eget krossat? Vad kommer jag att hitta på för dumheter? För dumheter är något vi alla behöver, speciellt jag. Så varför sitter jag bara här och väntar ut mitt liv när denna perioden av ens liv ska vara så händelserik och allt det? Klockan tickar, men på något sätt betvivlar jag att den någonsin kommer att sluta ticka för mig. Allt jag har ät tid. För jag är speciell, det känner jag men vet ändå inte varför jag sätter mig på mina höga hästar och skriker ut det här. Jag vet bara att jag har lärt mig att lita på känslan, hur konstig den än är. 

En god natts sömn hör till de privilgerade av oss. Inatt är jag inte en av dem. Jag har inte gjort mig förtjänt av det. Ska upp om sex timmar nu och även om jag nu skulle sömna, så blir det bara en väntans sömn på ännu en dag. Btw jag har feber igen...