Min obsessionlåt för tillfället är Elvis: "Always on my mind".

Är inte jätteförtjust i honom annars, men jag får rysningar över hela kroppen när jag lyssnar på denna. Så fruktansvärt vacker! Den stämmer väldigt bra överrens med hur jag ofta känner mig: att jag kanske inte bahandlar de jag älskar så bra som jag borde, fast jag alltid tänker på dem.

Alltid.

http://www.youtube.com/watch?v=u9sRJ-eOHnc&feature=related 

...jag måste ju kämpa! Det är inte helt och hållet mitt fel att jag mår lika bra som en mosad insekt. Det är ju ätstörningen som sopökar (like always). Och vad gör några kilon mer? Sjunker mitt värde som människa då? - nej! Men min redan låga självkänslsa gör det för allt känns så hopplöst.

NEJNEJENEJENEJ!!! Glöm förra inlägget! Glöm alla - allt! För jag är ingenting! Inget kommer någonsin att gå bra. Jag kommer aldrig att bli bättre. Snart dör jag väl av min fetma, för jag kan inte äta så lite som innan längre! Jag står inte ut med någon nu när jag avskyr mig själv så jävla mycket. Borde skita i allt och bara lägga mig ute i snön och frysa ihjäl. Jag kan ju ändå inet gå ut nu när allt fett skvalpar. Tänker inte skämma ut mig mer. Skiter hellre i allt och sårar folk.

Det hade varit skönt.

När ska jag någonsin växa upp och bli lycklig? Känslan av utanförskap till och med nu när jag är hemma är enorm!

Jag hör inte hemma här längre.

Jag hör inte hemma någonstans.

Jag är olycklig.

Det värsta är att jag vet vad jag borde göra åt saken. Men folk kommer att bli sårade då och jag vet inte ens om det kommer att gå. Men jag vill flytta härifrån kanske upp till Göteborg eller Stockholm. Jag vill bli skådis. Men jag har ingen erfarenhet. Jag vet inte heller om jag har talangen eller ens drivkraften för att lyckas. Men en sak är säker - jag måste bort innan det slitar illa, på ena sättet eller det andra...

Ps. uppe i  ca 800 kcl nu efter jävla browniebak tills imorgon. Ska på inflyttningsfest. Vill inte. Verkligen inte. Hatar detta. Tårarna bränner under ögonlocken. Ds.