Jag vill inte känna såhär.

Jag vill vara lycklig.

Nu.

Borde kanske försöka vila en stund, men jag vet att det inte är lönt. Jag vill bara fly en stund från mig själv, men inte ens i mina drömmar får jag frid. Allt kommer att vara likadant imorgon när jag vaknar och alla dagar som följs in the rest of my god damn fucking life!

Jag kan inte fly från mig själv och samtidigt finnas till.

Tro mig - I should know!

Ingen vet ett skit om min "åh, så tragiska misär"! Jag kan försöka förklara hur jag mår, tänker och känner i timmar, men ingen kommer att förstå den totala innebörden av mina problem. För hur skulle ni kunna det, när jag knappt förstår hälften?

Ännu en gång balanserar jag längs den livsavgörande kanten. Jag är så förbannad. Vill bara slå in väggar, fönster, möbler, människor... Men om jag gör det kommer tårarna som jag håller inne att forsa.

Idag har jag hetsätit, spytt, skurit mig själv och övervägt andra destruktiva saker. Suck, om ni bara visste hur fruktansvärt trött jag är på denna destruktivhetens cirkel. Allt jag vill nu är att älska mig själv för den jag är. Men hur skulle jag kunna det när det inte finns något älskvärt kvar hos mig?

Jag kommer aldrig att komma ur denna ätstörning. Den är för stark för mig. Jag väntar på min undergång. Se, vad är det som nalkas runt hörnet?

Jag vet.

Jag har alltid vetat.

Jag har länge velat ta språnget , bara aldrig vågat. Men jag närmar mig. För var sekund, minut, timme som går, så kommer jag allt närmare.

Så har ännu en dag långsamt dött bort... Har varit väldigt trött, men jag har bara mig själv att skylla. Hade väldigt mycket ångeste igår och kände att jag behövde en god natts sömn, så jag tog två atarax. Trodde att det var 10 mg men det visade sig att de istället var på 25 mg. Så gissa om jag däckade rätt snabbt igår. Har känt mig helt sum idag, så inga mer dubbeldoser! Haha.

Annars har jag städat (ca -150 kcl) rätt mycket och hållt igång. Har tagit två promenader på sammanlagt 2 h och 10 minuter (-700 kcl). Men maten har gick uselt innan idag. År en hel del glass och mackor i ett hetssug, men sedan dess har det gått hyfsat. Jag har inte låtit allt skita sig ännu mer efter det som jag annars gör. Så jag ligger väl på ett normalt dagsintag ungefär. Kunde vara värre! :)

Känner hur ångesten har börjat jobba för fullt i min mage nu igen. Jag tänker alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag vet att dagens träning helt klart = godkänd, men ändå känns det inte nog.

De senaste veckorna har jag börjat om på nytt med min fulbra vana/ovana att träna nästintill varje dag. Känner ett enormt behov av att röra på mig. Jag gör ju ingenting vettigt, (inget jobb eller skola) så då kan jag ju åtminstone träna skiten ur mig. Eller hur? Men det var detta som jag trodde att jag kommit över för nästan ett år sedan. Jag bryter sakta men säkert ned min kropp och jag kan inte sluta. Jag har förlorat viljan. Jag vill bara träna, äta lite och därmed bli skinny.

Jag vill och jag vill vara där nu!!!

-672 kcl genom totalt 70 minuters cykling :D

Igår var bara big fail! Hade det jättemysigt med kompisar och kakor och kom inte hem förrän efter klockan två på natten. Åt, åt och åt. Det var så sjukt jäcla gott! Mackor med smör och ost, lösgodis... Namnamnam! Badbadbad! Idag blev det andra bullar. Hittills 400 kcl, planerar för 800 kcl. Var ute i ösregnet och powerwalkade bort 550 kcl. Riktigt härligt, men jag kommer säkert att bli assjuk. Men det får det väl vara värt. Hm, kanske man skulle ut igen och shoppa lite. Hm...

Sitter och latar mig framför datorn när jag egentligen borde bränna kcl. Jag känner på min mage, känner det äckliga och dallrande fettet under mina fingrar. Tittar på mina bilringar som är groteskt stora! Jag mår illa av blotta tanken på dem! Vad fan har jag gjort mot mig själv? Hur kunde jag låta skiten gå så jävla långt? Det är en lång väg tillbaka till det som jag förrut avskydde, men jag ska banne mig dit!

Detta är inte jag!