Borde kanske försöka vila en stund, men jag vet att det inte är lönt. Jag vill bara fly en stund från mig själv, men inte ens i mina drömmar får jag frid. Allt kommer att vara likadant imorgon när jag vaknar och alla dagar som följs in the rest of my god damn fucking life!

Jag kan inte fly från mig själv och samtidigt finnas till.

Tro mig - I should know!

Ingen vet ett skit om min "åh, så tragiska misär"! Jag kan försöka förklara hur jag mår, tänker och känner i timmar, men ingen kommer att förstå den totala innebörden av mina problem. För hur skulle ni kunna det, när jag knappt förstår hälften?

Ännu en gång balanserar jag längs den livsavgörande kanten. Jag är så förbannad. Vill bara slå in väggar, fönster, möbler, människor... Men om jag gör det kommer tårarna som jag håller inne att forsa.

Idag har jag hetsätit, spytt, skurit mig själv och övervägt andra destruktiva saker. Suck, om ni bara visste hur fruktansvärt trött jag är på denna destruktivhetens cirkel. Allt jag vill nu är att älska mig själv för den jag är. Men hur skulle jag kunna det när det inte finns något älskvärt kvar hos mig?

Jag kommer aldrig att komma ur denna ätstörning. Den är för stark för mig. Jag väntar på min undergång. Se, vad är det som nalkas runt hörnet?

Jag vet.

Jag har alltid vetat.

Jag har länge velat ta språnget , bara aldrig vågat. Men jag närmar mig. För var sekund, minut, timme som går, så kommer jag allt närmare.