Känner att gråten lurar bakom hörnet. Jag skäms så mycket. Varför slutar jag inte? Jag har gått i behandling mot bulimin och jag har verkligen kämpat för att få in "måttlighets-tänkandet". Detta visar ju bara på det faktum att man kan veta allt om hur man ska utföra en sak, utan att kunna omsätta detta i praktiken.

Jag känner mig så ful och värdelös. Det är irrationella tankar, det vet jag, men det är så jag känner. Tänker på alla kläder som inte passar längre. Fan. Jag är verkligen tjock. Men jag vet att jag är normalviktig, men det är inte så det känns. Känns som att alla kan se mina misslyckanden, mina djupa skamkänslor. Jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen nu, och det värsta är egentligen att jag inte känner några fysiska symtom på dessa tankar nu - ingen ångest, ingen hjärtklampning, jag kräks inte, jag skär mig inte. Det är bara tomheten och vetskapen av hur misslyckad jag är som existerar.

Jag är rädd.

Fail ikväll. Bjuds på chips, godis och läsk på festen. Var duktig i början som bara smakade lite för att inte vara oartig, men sedan slutade det ändå med att jag satt där och åt hela jävla tiden! Är så förbannad på mig själv! Varför har jag ingen karaktär när jag vill lyckas så mycket? Kände mig failad när jag kom hem, så 6 mackor med smör och oboy slank ned... Och jag undrar varför jag inte går ned i vikt! Fan! Måste få in självkontrollen igen! Behöver effe igen, så jävla mycket, men får inte tag på dem någon jävlastans!

Ja, som rubriken säger, så blir det en riktig partyvecka för mig! :D Träffade lite kompisar igår, hade det jättemysigt med matlagande och sådant. Dock åt jag lösgodis och kanelbullar också... Menmen, tänker i alla fall inte isolera mig från kompisarna igen bara för att jag är rädd för vilken mat som kan bjudas. Jag har kommit långt. :)

Ikväll blir det till att festa med girlsen, ska bli asmysigt och på fredag blir det fest och utgång också. Sen får vi se vad som händer på lördag. Ska i alla fall träffa fina vännen igen, var ett par månader sedan sist. Måste verkligen bli bättre på det! Nu blir det lite träning, efter en veckas förkyldning, känns i alla fall lite bättre idag, trots att jag säkert kommer få pausa några gånger för att snyta mig.

Jag är inte min utsida

Jag är inte min insida

Jag är inte mina tankar,mina drömmar eller farhågor

Ty, jag är inte hel

Jag är så fel

Vad som är jag är ett fantasiväsen från en annan värld, fast i denna

Denna värld är verklig, men är jag?

Är jag endast en fasad döljande på sanningen om mitt sanna själv?

Ni känner inte mitt inre

Jag är allt och inget på samma gång

Hur går detta ihop?

Såren från tysta skrik till yttre, hur?
Vem är jag när jag är så mycket på en gång?

Är helt jävla såld på David Bowie för tillfället! Särskilt låten "Space Oddity" tilltalar mig. Sitter just nu och drömmer mig bort från idag till dessa fagra toner. Vad vore livet utan lite awesome musik liksom? :)

David Bowie "Space Oddity"

Ground control to major Tom
Ground control to major Tom
Take your protein pills and put your helmet on
(Ten) Ground control (Nine) to major Tom (Eight)
(Seven, six) Commencing countdown (Five), engines on (Four)
(Three, two) Check ignition (One) and may gods (Blastoff) love be with you

This is ground control to major Tom, you've really made the grade
And the papers want to know whose shirts you wear
Now it's time to leave the capsule if you dare

This is major Tom to ground control, I'm stepping through the door
And I'm floating in a most peculiar way
And the stars look very different today
Here am I floatin' 'round my tin can far above the world
Planet Earth is blue and there's nothing I can do

Though I'm past one hundred thousand miles, I'm feeling very still
And I think my spaceship knows which way to go
Tell my wife I love her very much, she knows
Ground control to major Tom, your circuits dead, there's something wrong
Can you hear me, major Tom?
Can you hear me, major Tom?
Can you hear me, major Tom?
Can you...
Here am I sitting in my tin can far above the Moon
Planet Earth is blue and there's nothing I can do

Inom mig vet jag att jag förtjänar att bli älskad. Alla behöver kärlek, så varför skulle det vara annorlunda för mig? Men att veta och att känna är två skilda saker. Jag vet att jag förtjänar och behöver kärlek, men jag känner att jag inte är värd den. Och om någon blir kär i mig, så är det inte mitt riktiga jag som personen älskar. Jag är en bluff. En sminkad docka, med färgat hår, ett genomtänkt sätt att gå på - att tala på. Jag är inte den de tror att jag är. Jag vet att jag inte kan vara det, för då skulle jag inte bli älskad. Så jag gömmer mig i skuggorna, i världar som aldrig varit och aldrig kommer att bli mina.

Bluffen har talat.

Bara använd en av mina största svagheter emot mig.

Idiot.

Du visste att det var det som skulle göra mest ont.

Din jävel.

Som om jag inte gör allt för dig redan.

Äckel.

Som om jag inte tänker på det varje dag. Avskyr mig själv för det. Känner att det är något fel med mig.

Ensam.

Du borde veta bättre, men nej, du är bara snäll när det är något du vill ha. Jag är så förbannad, men jag vet att det du sa är sant och det är därför det gör så jävla ont.

Jag är bara så jävla fel...

Suck... står framför spegeln och försöker pressa mig i ett par jeans som satt så löst på mig bara för ett år sedan... Jag får fortfarande på mig dem, men gud vad de spänner! Det är vid sådana här tillfällen som sanningen verkligen träffar mig som en hård smäll i ansiktet; jag har verkligen gått upp mycket i vikt. Jag såg mig aldrig som smal när jag vägde 10 kilo mindre än idag, för något år sedan, men jag var verkligen smal. Det är inte många byxor som passar längre, utan jag använder mest treggings och tröjor som täcker min rumpa. Det finns bara så... så mycket av mig som aldrig fanns där förr. Alla valkar, min putmage, mina ridbyxlår och höfterna! Jesch... Jag hoppas att jag ska bli mer motiverad, men det känns snarare som att jag bara vill sjunka igenom marken och gömma mig. Det är så frusterande!