Känner att gråten lurar bakom hörnet. Jag skäms så mycket. Varför slutar jag inte? Jag har gått i behandling mot bulimin och jag har verkligen kämpat för att få in "måttlighets-tänkandet". Detta visar ju bara på det faktum att man kan veta allt om hur man ska utföra en sak, utan att kunna omsätta detta i praktiken.

Jag känner mig så ful och värdelös. Det är irrationella tankar, det vet jag, men det är så jag känner. Tänker på alla kläder som inte passar längre. Fan. Jag är verkligen tjock. Men jag vet att jag är normalviktig, men det är inte så det känns. Känns som att alla kan se mina misslyckanden, mina djupa skamkänslor. Jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen nu, och det värsta är egentligen att jag inte känner några fysiska symtom på dessa tankar nu - ingen ångest, ingen hjärtklampning, jag kräks inte, jag skär mig inte. Det är bara tomheten och vetskapen av hur misslyckad jag är som existerar.

Jag är rädd.

Fail ikväll. Bjuds på chips, godis och läsk på festen. Var duktig i början som bara smakade lite för att inte vara oartig, men sedan slutade det ändå med att jag satt där och åt hela jävla tiden! Är så förbannad på mig själv! Varför har jag ingen karaktär när jag vill lyckas så mycket? Kände mig failad när jag kom hem, så 6 mackor med smör och oboy slank ned... Och jag undrar varför jag inte går ned i vikt! Fan! Måste få in självkontrollen igen! Behöver effe igen, så jävla mycket, men får inte tag på dem någon jävlastans!