Känner att gråten lurar bakom hörnet. Jag skäms så mycket. Varför slutar jag inte? Jag har gått i behandling mot bulimin och jag har verkligen kämpat för att få in "måttlighets-tänkandet". Detta visar ju bara på det faktum att man kan veta allt om hur man ska utföra en sak, utan att kunna omsätta detta i praktiken.

Jag känner mig så ful och värdelös. Det är irrationella tankar, det vet jag, men det är så jag känner. Tänker på alla kläder som inte passar längre. Fan. Jag är verkligen tjock. Men jag vet att jag är normalviktig, men det är inte så det känns. Känns som att alla kan se mina misslyckanden, mina djupa skamkänslor. Jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen nu, och det värsta är egentligen att jag inte känner några fysiska symtom på dessa tankar nu - ingen ångest, ingen hjärtklampning, jag kräks inte, jag skär mig inte. Det är bara tomheten och vetskapen av hur misslyckad jag är som existerar.

Jag är rädd.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Blev grymt förvånad imorse när vågen visade på -1 kg sedan förra veckan. Trodde aldrig att jag hade gått ned npgot i vikt eftersom jag har ätit massor av godis och dylikt flera dagar, så jag blev positivt överraskad imorse över hur konstigt min kropp...

-1650 kalorier idag :)

Gud, vad länge sedan det var som jag skrev här. Jag trodde att jag hade lämnat denna blogg bakom mig, men antar att jag behållde den lite som en snuttefilt då den var min trygghet under flera år där jag kunde skriva exakt vad jag kände, utan att behö...

Är helt avtrubbad, utan någon enligt mig acceptabel anledning Allt är ju bra Vågar bara inte hoppas eller göra några framtidsplaner Vill gråta en skvätt i hopp om att bli jag igen, men det är lönlöst Det finns ju inget att gråta för,  bara ...

Det går bra nu