Ska försöka att hålla mig undan härifrån ett tag. Mina "metoder" failar ju bara gång på gång. Ska testa (ännu en gång) att äta hyfsat mycket, dvs runt 1400 kacl varje dag och träna väldigt mycket. Det har ju funkat innan så varför inte nu? Vill bli nyttig och hälsosam igen. Inte nog med att jag går upp fedemycket i vikt nu, så förstörs även min hy och håret. Mår inte bra av allt socker. Så tills nästa gång vi ses - auf wiedersehen meine Freunde!

Ni får gärna ställa lite frågor till mig medan jag är "borta" så har jag något att se fram emot. :)

...än en gång skriver jag om något annat för att slippa återupprepa mig om alla misstag och all skit jag gjort mot mig själv idag. Jag tänkte lätta lite på "den ångest som jag borde känna men inte gör och som jag vet finns där". Does that make any sense? Jaja, hur som helst så är det skolan som är den klämda skon den här gången. Det är verkligen intensivt och det känns som att man aldrig har lugn och ro, för alltid är det något nytt. Men det är ju så universitetutbildningar är och jag vill inte klaga och så på det sättet, för jag vet att det var mitt val att studera och jag ångrar mig verkligen inte. Men jag stressar så lätt upp mig inför saker att jag fövärrar det hela. Men samtidigt är det grymt skönt att plugga. Jag är ju värsta arbetsmyran egentligen. Men ändå... Och inga lov så som man är van. Får väl lära mig att stanna upp och andras ut. Synd bara att jag är så usel på det.  

Ja... det har gått helt fel på sistone som ni ser i mina föregående inlägg. Men nu är jag fast besluten över att fortsätta kämpa. För om jag bara ger upp, ja, då kommer jag att äta oavbrutet och bara tycka synd om mig. Jag kommer varken att träna eller träffa någon då jag mår så jävla dåligt. Orkar inte med fler sådana dagar. Så jag ska fortsätta att kämpa och om det går fel (vilket det alltid gör till slut) så måste jag inse att det är så det är med ätstörningar, särskilt nu när jag inte föröker äta "normalt". Så det är ju mitt fel. Men jag tänker inte ge upp!

Idag har jag varit ute på en sjukt härlig powerwalk i över 2 timmar och har snart avverkat den vanliga hemmaträningen. Totalt har jag förbrännt 850 kacl genom denna träning. Jag har snart ätit för 1050 kacl och då går jag sammanlagt på - 2000 kacl :) Nu förtjänar jag fan att kolla på lite Vampire Diaries. ;D

Jag fyllde 20 år i år och har alltid trott att när man väl fyllt det, så släpper man automatiskt taget av tonårens mörker och förvirring. Jag hade fel. Visst är jag äldre, men jag känner mig mer förvirrad och vilsen i mörkret än någonsin.

Finnar poppar upp med jämna mellanrum trots att tonåren är bakom mig. Mitt humör pendlar upp och ned och brosan och föräldrarna går mig fortfarande på nerverna. Till och med min humor är kvar i det fögångna, i bajs- och kissålderns ljuva skämt + en hel del utökning på snuskfronten. Min gamla skugga; den dåliga självkänslan är även den påklistrad än idag med superlim.

Så vad jag undrar och väntar på är egentligen när solen kommer fram och tar bort mörkret runt omkring mig, så att jag kan blomstra ut till den person som jag vet finns inom mig. Den jag vill vara och är, men som inte syns för allt det andra. När?

Åh, gud vad jag är korkad! Så oerhört naiv och drömmande att det inte är sant! Såklart att det skulle sluta så när jag inte försöker utan bara drömmer och önskar samtidigt som jag förnekar det hela. Självklart. Men nu vet jag i alla fall. Eller vet och vet, det kanske bara var en fyllegrej. Ändå känner jag mig sårad, lämnad... Men jag har fan ingen rätt till att göra det. Han var ju aldrig min och jag var aldrig hans.

Vill bara sluta känna. Är så dum att jag skäms. Inte ens det kan jag drömma om längre. Jag vill aldrig mer känna så, eller tro att jag gör det. Vill bara gå igenom livet utan de känslorna som sårar mer än de ger. Fan vad jag är dum. Känns som att jag ska spy. Förnekelse, förnekelse nalkas nu. Jag tänker inte tillåta mina tankar att vandra mot hur kärleken kan vara. Jag orkar inte.

Min mage känns som en enda stor betongklump. Men jag vet ju att jag bara har mig själv att klandra. Jag stod inte ut. Verkar aldrig klara av att "svälta" längre. Det är antingen eller. Jag drar det hela till ytterligheterna. Känns verkligen som att jag skulle kunna äta mig till döds inom några veckor. Känner hur hjärtat bultar, det gör ont överallt. Ändå kan jag inte sluta. Måste ju "passa på", tänker jag.

Men imorgon går det inte mer. Jag klarar inte det! Magen är påväg att sprängas ju och de är inte omöjligt. Kommer säkert att få diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, för det är inte lite jag äter och det är inte nyttigt. Det är mängder och åter mängder av kakor, godis, mackor, mat... Skäms över att handla det. Försöker att inte gå allt för ofta i en och samma affär. Men det känns ändå. Skammen är stor, men begäret är större.

Jag avskyr mig själv. Eller nej. Jag avskyr min ätstörning som får mig att avsky mig själv ännu mer.

Vad gör man när man inte längre kan fly från sig själv?

Kommer aldrig undan från min vrede, min ångest, mitt självhat och oro. De är en trasig del av mig som känns som allt jag är! Allt detta, som leder till det dåliga i det dåliga.

Jag mår fruktansvärt.

Klarar inte det enda jag vill. Fuckar upp allt. Detta går inte. Vill inte äta. Ska inte. Det blir ju bara fel. Men måste ju äta lite var 3:e timme för ämnesomsättningen. Ett knäckebröd...

Måste klara av att gå ned i vikt och klara av att svälta. Står knappt ut! Klarar inte detta själv. Hjälp? Någon? Låter hemskt, men jag mår verkligen skit som det är nu. Trycker i mig allt och känner hur kroppen och mitt psyke tar smällen.

Jag orkar inte.

Vill bara vara nöjd.

Jag låter det gå redigt åt helvete idag.

Jag är svag.