Jag fyllde 20 år i år och har alltid trott att när man väl fyllt det, så släpper man automatiskt taget av tonårens mörker och förvirring. Jag hade fel. Visst är jag äldre, men jag känner mig mer förvirrad och vilsen i mörkret än någonsin.

Finnar poppar upp med jämna mellanrum trots att tonåren är bakom mig. Mitt humör pendlar upp och ned och brosan och föräldrarna går mig fortfarande på nerverna. Till och med min humor är kvar i det fögångna, i bajs- och kissålderns ljuva skämt + en hel del utökning på snuskfronten. Min gamla skugga; den dåliga självkänslan är även den påklistrad än idag med superlim.

Så vad jag undrar och väntar på är egentligen när solen kommer fram och tar bort mörkret runt omkring mig, så att jag kan blomstra ut till den person som jag vet finns inom mig. Den jag vill vara och är, men som inte syns för allt det andra. När?

Åh, gud vad jag är korkad! Så oerhört naiv och drömmande att det inte är sant! Såklart att det skulle sluta så när jag inte försöker utan bara drömmer och önskar samtidigt som jag förnekar det hela. Självklart. Men nu vet jag i alla fall. Eller vet och vet, det kanske bara var en fyllegrej. Ändå känner jag mig sårad, lämnad... Men jag har fan ingen rätt till att göra det. Han var ju aldrig min och jag var aldrig hans.

Vill bara sluta känna. Är så dum att jag skäms. Inte ens det kan jag drömma om längre. Jag vill aldrig mer känna så, eller tro att jag gör det. Vill bara gå igenom livet utan de känslorna som sårar mer än de ger. Fan vad jag är dum. Känns som att jag ska spy. Förnekelse, förnekelse nalkas nu. Jag tänker inte tillåta mina tankar att vandra mot hur kärleken kan vara. Jag orkar inte.