Somliga människor är ofattbara korkade! De verkar inte fatta när man säger nej, när man inte är intresserad. De är sjukt äckliga och så jävla efterhängsna att jag bara har lust att golva dem. Alltså, fatta när man inte är intresserad! Jesus!

Varför måste de fördömda tårarna bränna i mina ögon?

Varför lyckas jag inte ta mig upp?

Ni får mig att vilja försvinna om inte bara hemifrån, så från jordens yta. Varför kan ni inte förstå att det är ert fel, inte mitt? Det är era misstag som jag alltid måste ta skiten för. Men ändå säger ni att det är mitt problem.

Inte undra på att jag har problem.

Korkade, jävla idioter!

Varför måste de fördömda tårarna bränna i mina ögon?

Varför lyckas jag inte ta mig upp?

Ni får mig att vilja försvinna om inte bara hemifrån, så från jordens yta. Varför kan ni inte förstå att det är ert fel, inte mitt? Det är era misstag som jag alltid måste ta skiten för. Men ändå säger ni att det är mitt problem.

Inte undra på att jag har problem.

Korkade, jävla idioter!

Har varit på julmässa i kyrkan med mamma och bästisen. Det var precis lika vackert som det brukar vara. Sedan blev det det obligatriska - kalle anka klockan tre (även fast jag satt och läste). Därefter åt vi varmrökt lax med tillbehör. Eftersom bror och jag inte är så glada i julmat har detta blivit något av en tradition. Så allt som allt verkar det vara en helt okej julafton. Eller hur? Men anledningen till att jag ändå sitter här, är för att jag måste skriva av mig. Som vanligt är allt som händer mitt fel. Lillebrosan och jag satt och käbblade vid matbordet som vanligt på skoj. Men vad gör han då - han lutar sig över bordet och örfilar mig samtidigt som han slår i lampan. Inte så hårt, men ändå. Mamma och pappa blir upprörda, men nu säger de visst att vi måste be varandra om ursäkt! Aldrig att jag kommer att säga förlåt till honom för något som jag inte gjorde. Man ska aldrig slå! Det trodde jag inte om honom! Vi borde väl ha öppnat julklapparna nu, men all min julglädje har försvunnit. Kul...

Idag hörde jag att Brittany Murphy är död (lite sen, jag vet). Jag vet inte varför det chockerar mig så att denna 32-åriga skådespelerska är borta. Jag kan höra om massmord i Iran och tycka att det är fruktansvärt sorgligt. Men när jag fick reda på detta blev jag genast illamående och helt... chockad och förbannad! Kanske beror det på att jag får ett ansikte att minnas - ett ansikte som just i denna stund förändras av döden. Alla de andra morden är sorgligt nog bara siffror för mig.

Jag blir så medveten om vår dödlighet. Livet är skört som en porslinsdocka och kan krossas när som helst, även om jag känner mig odödlig. Visst, på något sätt är det inte bara döden som oroar mig. Utan tanken på att hon är borta nu. Hon existerar inte längre i denna verklighet. Så många liv som har gått förlorade. Så många nya liv som har ersätt de förlorade. Är de desamma? Jag hoppas och tror det så som jag har sagt i ett annat inlägg. För jag kan bara inte tro att allt tar slut efter vårt jordeliv. Jag kan nästan bli helt galen när jag tänker på mysteriet liv-död. Hoppas att hon och alla andra kommer till en bättre plats.

Rest in peace.

Hemkommen från att ha serverat som bara den på en nation. Blev askul! Men grymt stressigt i början innan man lärde sig det. Fötterna värker som bara den, men det är lugnt, för mina tankar är ändå på annat håll.

Under jobbet smygdrack jag och bästisen en, tja... några shots (hehe). Vi och killarna lekte med vattenslangen i köket och blev dyngsura. Efter allt slit blev vi efter många timmar klara vid halv ett tiden och drog oss på festkläderna och partade för bara livet! Kompisen strular runt som vanligt och går hem med en annan kille. För det är ju sååå svårt och läskigt att gå hem själv, att vara ensam... Är det bara jag som är lite konservativ, men som hon dansar och flörtar med allt och alla, är inte det liiiite slampigt? Fyfan för mig som känner så, kanske jag bara är avundsjuk? Men egentligen, vad skulle jag ha att vara avundsjuk över? Att dra över några killar lite då och då som ändå bara vill en sak? Att diskutera de i all oändlighet? Att vara så liten, rädd och osjälvständg? Nej, jag är ju självständig! Till skillnad från henne så gick jag trots hennes och killens alla motargument hem själv. För jag klarar mig minsann själv! Bara för att jag är tjej så tänker jag verkligen inte vara rädd hela jävla tiden! Jesus!

Kul att vara reserv nummer 79 till socionomutbildningen... Visst, jag sökte den försent, men ändå! Stör mig så mycket på mig själv, för jag har ju betygen! Hm, jaja det är ju mitt eget fel, så vi får väl se hur det går. Hittills har jag städat hela lägenheten, varit hos psykologen och nu äter jag lite fil med musli. Ska till mormor senare (måtte hon inte truga i mig kakor!), sedan ska jag träna till tusen! :D Skönt! Men nu blir det att skriva och fortsätta att digga till Rammstein.

Okej, har verkligen proppat i mig en jävla massa skit nu i veckan. Imorgon blir det ändring! Sträng kosthållning och rikligt med motion. Jag står inte ut med mig själv nu och jag kan inte sluta äta.