Jag hoppas. Jag tror. Jag vill förändra. Jag misslyckas. Jag gör precis tvärtemot det jag borde. Jag ska ju bli frisk. Jag kan, det vet jag. Men det håller aldrig längre än några dagar. Sedan blir det som att något sätts i omlopp på något sätt eller att jag tröttnar och att det känns, jag vet inte...-för normalt för min situation? Jag tror inte att jag kan hantera normalitet. Mitt liv är jobbigt nog. men ändå har jag så mycket att vara tacksam för. Så mycket mer än många andra. Jag är älskad av många, det vet jag. Jag är tacksam, men inte tillräckligt. Jag behöver misslyckas för att få en anledning till självömkan. Patetiskt... Jag lever ju i sjunde himlen jämfört med somliga jag känner. Åh, vad jag vill bli frisk! Tänk så mycket mer jag skulle kunna bidra med! Tänk vilket bra stöd jag skulle kunna vara! Tänk så skulle jag bli så stark att jag kunde förändra världen. Ich will...

Hehe, kom hem från party, övernattningar,monopol, lite mig-porr-kul-bortgöringar, late night-talks with bästisen, flörtningar o allt. Astrött. Lite småkär i några killar (en som jag snackar med nu). Åh, jag är bäst på att kära ner mig i killar, särskilt de som är upptagna... Men då får de ju ta mig fan sluta att visa intresse! Men man får ju roa sig medan man kan! ;P Han är baaaad och snuskig. Me like i very mucho! Men nu ska jag ta och dra iväg ut igen till lite julbak! See ya!

Det känns som att jag har återvänt till spädbarnsstadiet. Allt jag verkar göra är att  äta, äta, äta, sova, sova, sova. Maten har min fullständiga fokus.

Blir det någonsin lättare?

Igår hade jag en helt underbart kul kväll med några vänner! Det blev god mat, singstar, utekväll med dans o dricka... Det är sådana stunder som skänker livet mening. Men med maten gick det uruselt. Blev oerhört mycket. Så idag gör jag motsatsen. Dumt... men nödvändigt nu. Struntar i alla fall inte i att äta överhuvudtaget längre. Ska ut på en promenix nu. Det behöver jag eftersom jag inte gick upp förrän runt halv fyra på eftermiddagen...

We whisper

We seek

After a place in peace

We hurt each other

We bleed alone

Even though it seems like we´re living in endless darkeness, the light comes

Owerwins our long nightmares

Happiness

Ticktackticktack...

        Dagarna rullar på snabbt även fast det inte känns så. Drygt tre veckor kvar till jullafton och snart är även detta året slut. Så, vad har jag uppnått i år? -inte dem saker som jag trodde. Men så brukar ju vart år sluta... Ändå är jag inte ett litet barn längre, utan jag är vuxen (åtminstone enligt lagens mening). Men jag känner mig fortfarande som ett litet barn många gånger, som storögt upptäcker nya saker att häpnas åt. Men som liten lät ju alltid 19 år (min ålder) sååå otroligt vuxet. Då var man "gammal" och kunde allt. Vi barn såg upp på de äldre som om de vore allvetande gudar. Men skenet bedrar. Vi sitter inte inne med alla svar, hur gärna vi än skulle vilja det.

        Med åren har jag fått lära mig att i takt med att vi utvecklas, förändras även vår världsbild till det sämre. Sagorna som vi alltid trott på och älskat, skyms av livets ofta dystra realitet. Så när vi växer upp, glömmer vi lätt bort magin och fantasins underbara värld. En värld, där allt är möjligt.

        Om vi bara kunde återuppväcka vår borttappade värld, är jag säker på att vi alla skulle kunna ta livet mer med en smärre klackspark.

        Så, vänner, ni behöver inte tro på allt, utan det som behövs för att bidra med lite extra lycka i tillvarorn, kan helt enkelt vara just fantasi.