Okej, har verkligen proppat i mig en jävla massa skit nu i veckan. Imorgon blir det ändring! Sträng kosthållning och rikligt med motion. Jag står inte ut med mig själv nu och jag kan inte sluta äta.

Jag hoppas. Jag tror. Jag vill förändra. Jag misslyckas. Jag gör precis tvärtemot det jag borde. Jag ska ju bli frisk. Jag kan, det vet jag. Men det håller aldrig längre än några dagar. Sedan blir det som att något sätts i omlopp på något sätt eller att jag tröttnar och att det känns, jag vet inte...-för normalt för min situation? Jag tror inte att jag kan hantera normalitet. Mitt liv är jobbigt nog. men ändå har jag så mycket att vara tacksam för. Så mycket mer än många andra. Jag är älskad av många, det vet jag. Jag är tacksam, men inte tillräckligt. Jag behöver misslyckas för att få en anledning till självömkan. Patetiskt... Jag lever ju i sjunde himlen jämfört med somliga jag känner. Åh, vad jag vill bli frisk! Tänk så mycket mer jag skulle kunna bidra med! Tänk vilket bra stöd jag skulle kunna vara! Tänk så skulle jag bli så stark att jag kunde förändra världen. Ich will...