Bara använd en av mina största svagheter emot mig.

Idiot.

Du visste att det var det som skulle göra mest ont.

Din jävel.

Som om jag inte gör allt för dig redan.

Äckel.

Som om jag inte tänker på det varje dag. Avskyr mig själv för det. Känner att det är något fel med mig.

Ensam.

Du borde veta bättre, men nej, du är bara snäll när det är något du vill ha. Jag är så förbannad, men jag vet att det du sa är sant och det är därför det gör så jävla ont.

Jag är bara så jävla fel...

Suck... står framför spegeln och försöker pressa mig i ett par jeans som satt så löst på mig bara för ett år sedan... Jag får fortfarande på mig dem, men gud vad de spänner! Det är vid sådana här tillfällen som sanningen verkligen träffar mig som en hård smäll i ansiktet; jag har verkligen gått upp mycket i vikt. Jag såg mig aldrig som smal när jag vägde 10 kilo mindre än idag, för något år sedan, men jag var verkligen smal. Det är inte många byxor som passar längre, utan jag använder mest treggings och tröjor som täcker min rumpa. Det finns bara så... så mycket av mig som aldrig fanns där förr. Alla valkar, min putmage, mina ridbyxlår och höfterna! Jesch... Jag hoppas att jag ska bli mer motiverad, men det känns snarare som att jag bara vill sjunka igenom marken och gömma mig. Det är så frusterande!