Sitter och latar mig framför datorn när jag egentligen borde bränna kcl. Jag känner på min mage, känner det äckliga och dallrande fettet under mina fingrar. Tittar på mina bilringar som är groteskt stora! Jag mår illa av blotta tanken på dem! Vad fan har jag gjort mot mig själv? Hur kunde jag låta skiten gå så jävla långt? Det är en lång väg tillbaka till det som jag förrut avskydde, men jag ska banne mig dit!

Detta är inte jag!

...det är den verkliga frågan! Det finns en kille som jag hela tiden ser. Jag vet vem han är och jag tror att han anar vem jag är. Har umgåtts i samma kretasar förrut kan man väl säga. Var gång vi springer på varandra, så ignorerar jag honom. Eller i alla fall så gott jag kan. Men jag kan känna hans blick bränna i mig. En blick som vittnar om igenkännande eller i alla fall förundran. Oftast kan jag inte motstå frestelsen att kasta en rätt ointresserad blick på honom som egentligen är allt annat än just ointresserad. Alltid det...

Han är grymt snygg men är en 5-7 år äldre än vad jag är. Han har en flcikvän som jag för det mesta ser honom med. Men egentligen är han väldigt snuskig av sig och en riktig bad boy. Allt detta gör honom bara ännu intressantare för mig. Alla dessa sammanträffanden när vi springer på varandra, är de verkligen bara slumpmässiga eller är det ödet? Jag vill tro på ödet, men samtidigt skrämmer det mig att tro på något som inte jag kan påverka.

I´m confused...

Är helt slut efter alla karnevaldagar! Men kul var det! Att springa med i tåget, tälten, vännerna och allt skratt, revyn... Ja, tummen upp på nästan allt! Maten har också gått hyfsat bra + mycket kalorier som brändes med alla promenader fram och tillbaka och springet på plats. Oh yeah!