Mumsar i mig cheerios och dricker obo´y.  Det gör mig lugn att stoppa in mat metodiskt och tugga den. Intressant dagsintag jag har haft. Eller, snarare förjävligt, men jag kan inte låta bli att förundras över hur allt kan få plats i min mage.

Summering: (på ett ungefär)

• 5 frukter
• ca 10 ostmackor
• 5 kladdmuffins
• potatismos med ost o ketchup
• lösgodis ( en heeel del)
• en riskaka
• några skålar cheerios
• chokladmjölk, juice
• för många nötter
• mm...

Okej, nu lät kanske inte ^^ så hemskt farligt, men mängderna av detta och mitt sätt att se på det, att äta det och när! Min magsäck kommer att paja en vacker dag, sanna mina ord...

Fan, vad hemsk jag är som håller på så här nu när min gammelmormor gått bort...

Samtalet kom nyss.

Jag hade fel.

Hon är död och jag var där för bara två timmar sedan.

Men hon är där hon hör hemma nu, min mormor.

Vila i frid älskade.

Har precis suttit med mamma och brosan hos min sjuka gammelmormor. Igår kväll åkte hon in på sjukhus igen. Nu är det inte lång tid kvar säger dem. Bara den ena lungan fungerar nu. Hon är lila om läpparna och har andningsuppehåll emmelanåt. Fullpumpad med morfin låg hon där och hallicunerade och bara väntade på dödens befrielse. Men ärligt talat tror jag att det kan ta ett tag till. För trots att allt hon vill är att lämna oss, så slår hennes hundraåriga gamla hjärta envist vidare. Men jag hoppas på ett slut snart.

För hennes skull.

För min älskade mormors skull. 

För vår skull.

För det är tufft att se någon man älskar i en sådan situation. Jag fick vända bort ansiktet för att dölja mina tårarna. Allt jag ville göra var att stortjuta. Men så gör man inte. Livets orättvisor försvinner inte av det.

Jag mår så jävla dåligt själv att jag skulle njuta som fan om jag sabbade för alla! Jag vill såra, slå, sparka, skrika och hata! Jag vill få alla att må lika jävla kasst som jag gör!

Och man undrar varför mobbing är så vanligt...

Klockan börjar närma sig klockan två och det är en helt vanlig natt i mitt liv. Har avverkat macka efter macka följt av mängder av choklad efter en kalorisnål dag som jag verkligen ansträngt mig med. Det stoppar ångesten, eller jag vet inte, det är inte ens ångest längre som jag känner, bara... otillräcklighet, vanmakt, självhat. Lekte dumma lekar med rakbladet mot min handled igen. Bara för att få känna, för att få se det varma, röda blodet sippra fram på min hud. Men gjorde inget djupt, för jag är mer okej nu än vad jag var för ett år sedan. Eller, det intalar jag i alla fall mig. Det går i perioder. Men känslan av värdelöshet kvarstår.

Jag har vänt mig innåt alldeles för mycket de senaste månaderna. Så nu ska jag komma tillbaka hit ut istället. Kanske det kan få mig att må lite bättre så att jag inte behöver känna mig lika ensam.

Så vad har hänt nu i dagarna? Har varit duktig och träffat rätt mycket gött folk. I lördags t.ex var jag på en fest. Mycket trevligt. Men det blev alldeles för mycket sprit och kul för min del. Pussades och så lite för intensivt med en kille jag varken kände eller var intresserad av och som jag visste bara ville ha en sak. Men riktigt så slampig är jag inte. Jag kände inte ens något. Det gör jag aldrig. Kunde knappt stå på benen och hade en jävla baksmälla dagen efter. Konstigt, för jag hade inte ens tänkt dricka på festen, men jag kände mig så tråkig. Hmm fan vad jag skyller på grupptryck här, men det är faktiskt så + min dåliga karaktär. Så det blev lite extra kalorier (vilket var den verkliga anledningen till att jag inte ville dricka + att jag hade tagit några stackers och knappt ätit något). Så det kan ju förklara varför jag blev så packad som jag blev. Men all went well (förutom en kille med pistol, polis, en gråtande kompis med en jävla äcklig och kontrollerande kille...)

Det är så sorgligt att se på när en av ens bästa kompisar låter sig själv dras med en jävla skit till kille. Hon tror att han gör det för att han älskar henne. Och visst, det är sannolikt att han verkligen älskar henne, men att skälla och skrika på sin skärrade tjej när hon gråter, gråter och gråter för något som inte ens var hennes fel och säga att hon aldrig ska gå "ensam" på fester igen. Alltså, det accepterar jag fan inte. Det var sjukt jobbigt att se henne så, för hon är ingen som brukar visa sina känslor. Tror bara att det var tredje gången jag sett henne gråta efter att ha varit kompis med henne i över sex år. Så om hennes kille hatar mig nu efter att jag till honom och la luren i örat på honom, så skiter väl jag i det. Jag bryr mig inte vad den vikingen tycker om mig! Hon säger att allt är bra nu och att det var ett missförstånd, men jag och mina kompisar vet bättre, så det blir allt för oss att ta tjuren i hornen innan det går för långt. För om jag hade varit i hennes sits så hade jag velat att mina vänner berättade detta för mig, hur ont det än skulle göra.