Lyssnar på en av mina favoritlåtar - den kända tårdryparen; "Forever young". Har många minnen som jag förknippar med den. Men även farhågor, förhoppningar och ett alltför långsamt slut som verkar gå så snabbt innan jag ens hunnit tänka på vad jag vill. Det känns som att livets möjligheter hissar sina vita segel bara för egoistiska lilla mig, åker ut ur hamnen för att förenas med det gigantiska havet bara för att skratta mig rakt i ansiktet när jag håller för ögonen när den starka solen bländar mig. Kommer jag att finna skeppet igen och färga det vita seglet med mitt livs minnen?

Jag kommer inte att dö ung, med ett gammalt liv i bagaget. Jag kommer att överleva mina älskade. Jag kommer att se dem försvinna från mig. De kommer att vara unga för alltid och ha åstadkommit saker. Men vad kommer jag som en gammal hagga ha gjort? Nu menar jag inte bara jobb och pengar, utan det som är viktigt i livet. Kommer jag att ha vågat satsa för att sedan få en annans hjärta eller få mitt eget krossat? Vad kommer jag att hitta på för dumheter? För dumheter är något vi alla behöver, speciellt jag. Så varför sitter jag bara här och väntar ut mitt liv när denna perioden av ens liv ska vara så händelserik och allt det? Klockan tickar, men på något sätt betvivlar jag att den någonsin kommer att sluta ticka för mig. Allt jag har ät tid. För jag är speciell, det känner jag men vet ändå inte varför jag sätter mig på mina höga hästar och skriker ut det här. Jag vet bara att jag har lärt mig att lita på känslan, hur konstig den än är. 

En god natts sömn hör till de privilgerade av oss. Inatt är jag inte en av dem. Jag har inte gjort mig förtjänt av det. Ska upp om sex timmar nu och även om jag nu skulle sömna, så blir det bara en väntans sömn på ännu en dag. Btw jag har feber igen...

Kan inte sova på grund av en sådan jävla magkatarr. Försökte först med nuvalokol, sedan med lunelax, sedan med en ostmacka mitt i jävla natten. Inget funkade särskilt bra förutom mackan som börjar hjälpa först nu. Fattar inte varför detta kom just idag, för jag har faktiskt ätit alla måltiderna till fullo idag (stolt). Kanske är det för att min kropp inte är van vid det? Hur som helst har jag kännt mig så misslyckad och nära ett sammanbrott ett bra tag. Att mat kan ställa till med sådana problem för en... Men bara att äta normalt och hälsosamt EN dag är en jävla psykiskt såväl som fysiskt utmaning för mig. Nu går det inte ens att gå mina stressdämpande promenader som gör maten liiite lättare för mig pgs all snö. En annan svår sak är att jag varje dag är sugen på något gott och lätt byter ut det med en måltid och fifflar ännu mer med mat och träning efter det.  Men jag vet att i längden så ska jag klara detta. Jag måste tro på det. För det ska inte vara så här för alltid. Det får det inte vara.

Har varit ute på en härligt kylig promenad innan idag.

Har fixat några banala saker som jag skjutit upp alltför länge.

Har hittills ätit för 600 kcl och har därmed lika många kvar...