Är alldeles skakig av alla piller, sömnbristen, matbristen (?), alla känslor o ja, helt enkelt allt. Varför gör jag så här mot mig själv? Som jag fick lära mig idag på en föreläsning, att frågasätta saker och ting med; "vad är syftet med det? (fråga 5 ggr)"

Vad är syftet med att leva mot maten, mot allt och alla för att bli smal?

• jag blir vacker, glad, nöjd, lycklig med mig själv.

Vad är syftet med det då?

• andra kan acceptera mig och vilja vara mig, beundra mig!

Syftet?

• de ska se att jag har kämpat mig till detta och att jag är stark, smal, vacker och lycklig!

Syftet?

• jag ska leva upp till mina krav och vara den perfekta dottern, systern, kompisen...

Syftet?

• jag vill vara där för alla och vara stark, de andra får vara svaga och be om hjälp, men inte jag!

Slutsats: Det jag redan vet; bara för att jag blir "smal" så kommer jag ändå att må skit. Jag kommer inte att se mig som smal, jag kommer fortfarande att ha samma låga självkänsla. Jag vet att ingen människa är perfekt, men jag känner bara att JAG borde vara det. Eller jag borde i alla fall imítera denna bild.

Och bästa kompisen är dödens orolig nu också för mig! Fuck! Fuck! KAN JAG INTE BARA HÅLLA KÄFTEN OCH LÅTSAS ATT ALLT ÄR BRA????

Så har man gått ut med hur deprimerad man känner sig för mamma... Hon är så orolig och jag avskyr det!

Varför sa jag något?

Varför kunde jag inte hindra tårarna från att falla?

Varför är jag så svag? Hon sa att hon inte trodde att det var så illa med mig. Jag sa att jag inte har någon livslust. Vem säger så till sin mamma? Jag är hemskast! Men det jag sa var sant och det gör bara det hela värre. Jag vill inte leva. Mitt liv är en pärs och jag orkar inte med det.