Hemma nu från partykvällen som jag praktiskt taget flydde från. Kvällen var trevlig och riktigt rolig, men jag kände ingen glädje i att vara där, knappt någon lust i att le eller dansa. Så när några killar började bli väldigt flörtiga mot mig, så kände jag mig bara sjukt jävla olustig att jag nästan grät. Jag satt vid mitt bord och surade för det mesta, medan vännerna dansade och hade kul. För jag hade absolut ingen lust att snacka med de och blev bara argare och argare när killarna fortsatte att stirra och slutligen bjöd oss på öl och den ena ville ha mitt nummer osv osv. Som om jag bryr mig! Jag pallar inte sånt!

Syntes inte det?

Jag satt ju förfan där och surade och ignorerade de och visade inget intresse. Kompisarna tyckte bara att det var kul att jag verkade så ointresserad och ville att jag skulle ha lite kul.

Men nej, hur kan man ha det när man helst av allt bara vill rulla ihop sig till en liten boll i ett hörn och gråta, sluta existera, sluta känna förtvivlan? Jag önskar att jag var osynlig! Jag är så trött på att alla ska hålla på och stirra och inte är det "rätt" folk heller, nej det är såna som jag är totalt ointresserad av! Visst, man borde kanske känna sig smickrad, men jag orkar inte, det gör jag verkligen inte. Så kompisarna följde tillslut med mig och jag skildes från de snabbt så att de inte skulle se mina tårfyllda ögon om vi kramades. Jag flydde in i natten, till min trygga vrå där jag nu äter. Inget betyder ändå ingenting längre. Jag kan lika gärna bli en stor tjock kloss så att folk slutligen börjar undvika mig. Jag vill bara bli lämnad ifred.

Är det så svårt att förstå?