Jag är så hemsk som bara vill dumpa alla mina vänner, min familj, ja, helt enkelt alla som bryr sig, bara för att få bli ensam med mitt lidande. Jag vill fasta och träna dagarna i ända. Jag vill se viktnedgång och ett smalare jag. Jag vill bli nöjd. Så oj, vilket helgon jag är som vill SKONA mina nära och kära från att bevittna min förtvining! Det är ju främst för min EGEN skull som jag så ofta väljer ensamheten. Men de kan inte förstå hur värdelös jag  känner mig.

Hur tror de att jag ska kunna vara glad och ge hjärtliga leende när jag är ett blödande sår inuti?

Hur tror de att jag ska kunna andas jämt och inte skaka av ångest för att jag är så otroligt tjock och vedervärdig att jag inte kan visa mig utomhus?

Hur tror de att jag ska vilja leva när jag mår så här?

och hur kan de tro på mina "löften" om att inte ta mitt liv? Allt är bara lögner. Jag är bara ett skal, ett så otroligt självisk skal, som varken vill eller orkar tänka på andras problem just nu. Jag lever bara i mitt lilla privata helvete och det är så ensamt, men samtidigt en otrolig trygghet. Men det är mitt fel, för jag försöker stänga ute alla nu. Hoppas de förstår att det inte beror på dem, utan att det beror på min jävla sinnessjukdom och att jag bara vill bomba sönder min hjärna så att jag slipper mig! Så att jag slipper tänka!

Nu kommer mitt hat ut igen som verkar vara enormt nuförtiden. Hur kan jag vara avundsjuk på bästa kompisen bara för att hon är så vacker, smart och populär? HON kan ju inte hjälpa att alla killar vill ha henne. Hon kan ju inte hjälpa att hon är omtyckt av många och jag borde verkligen ite bli avundsjuk när hon umgås med sina andra vänner. Gahh gud vad detta låter som ett mellanstadieproblem. Men det liksom sliter på mig innifrån och  hur mycket jag än försöker koppla bort min avundsjuka, så blir jag ändå sur på henne. Hon fattar inte hur lyckligt lottad hon är!

Det är vid sådana här tillfällen som jag bara får lust att helt enkelt bryta kontakten med alla mina vänner. Men jag ska inte göra det. Jag vet att jag bara kommer att må sämre utan de och ha en sak mindre att leva för.

Trevligt att komma hem och bli utskälld av sin mamma för att pappa inte följde med oss hem och nu antagligen har däckat någonstans (enligt henne) och för att jag inte tog hand om min lillebror så att han inte skulle bli full. Vaddå inte tog hand om honom? Om hon bara visste hur jag såg efter honom hela kvällen och hur packad han skulle ha varit om jag inte varit där. Men nej, allt är ju MITT fel och det är ju såååå jävla synd om henne som vanligt! Jag gör faktiskt mitt bästa och det är inte jag som är hans mamma! Jag är bara hans artonåriga syster och min pappas dotter. Om hon hade fått bästämma så hade hon säkert kopplat ihop oss alla hemma så att hon hade koll på oss dygnet runt. Jag är bara så sur på henne nu! Hon förvärrar bara allt!

Hemma från bröllopet. Precis som resten av släkten så samlas även jag vid baren när det vankas gratis drinkar. Sjukt gott, men äckligt mycket kalorier måste det ha varit i dem. Maten höll jag inte igen på heller, trots världens ångest emmellanåt. Det var rätt trevligt ibland, men jag känner mig verkligen utanför i släkten. Det är så många som jag ínte känner och jag kan inte riktigt vara mig själv med de. Man känner när man inte är älskad. Well, pappa blev kvar där och jag fick gå med min lulliga lillbrosa hem. Det var nästan det bästa på hela kvällen! Men säg inte att jag sa det om honom till honom. ;P

Åh, vad jag blir förbannad på alla tjejer som är så jävla naturligt vackra! Jag vet hur ytlig jag låter, men jag vill också vara vacker. Jag vill också vara glad, lycklig och älskad. Jag vill ha en dag utan någon sorts ångest.

Är det för mycket begärt?

Gud vad jag avskyr att vara avundsjuk... Jag är så fylld av hat bara.

Dumma, osmarta jag som var tvungen att skära mig igen för några dagar sedan! Jag skulle ju sluta! Jag vill ju sluta! Men gjorde det på ställen som det inte syns så bra på, som ovansidan av låret (fy fan vad det ser ut nu, kan verkligen inte bada!) och undersidan av överarmarna. Men detta sista syns ju rätt ordentligt och jag som ska på bröllop imorgon och ha en urringad klänning på mig! De får inte se! Jag ställer redan till mer tillräckligt bekymmer för de! Jag skär mig INTE! Det gör jag inte! Det var bara dåliga dagar, ett sätt att lätta trycket på. Det ska inte hända igen! Jag ska kasta rakbladet (ännu en gång). Eller... jag borde göra det, precis som jag borde kasta tandborsten (igen). Men jag kommer inte att göra det.

Jag behöver tryggheten.

Åt en kalorisnål tonfisktsallad idag. Men sen efter mitt bak, så slank cirka 2,5 chokladmuffins ned. Crap alltså! Inte hade jag tränat alls heller, för att jag kände mig småsjuk. Men nu blev det annat! Gav mig ut på en powerwalk på 1 timme. Inte så mycket, men alltid något. Resten av kvällen kommer att bestå av min vanliga träning till film. Ja, så går det när man frossar!

Jag känner mig lite ensam och uttråkad... Det är en nackdel med denna skit; jag isolerar mig antingen för att jag vill undvika mat eller för att jag inte står ut med att vistas bland folk när jag är så ful och äcklig. Vad hittar ni på? :)