Okej! SKit i alla! Skit i mitt jävla nyårslöfte! Skit i ätstörningsvården! Från och med imorgon ska jag banta som fan igen! Jag ska träna tills jag svimmar om så krävs för att gå ned i vikt igen. Jag har gått upp flera kilon och jag avskyr det så sjukt mycket! Så när jag har gått ned de kilona (och några till för den delen, så ska jag försöka fixa det normala igen). Men fram tills dess, är jag tillbaka i tryggheten snart igen. För när jag tränar känner jag mig ren. Jag slipper ångesten. Jag slipper tänka. Så nu kör vi så att jag kan bli lite fin, va?

När jag väl har börjat vräka i mig, kan jag inte sluta.

Då måste jag fortsätta dagen ut.

Då måste jag passa på.

Både idag och igår är sådana dagar.

Jag har ingen botten.

Det gör mig rädd.

Mitt självhat växer större.

I takt med min mage.

Nyss hade jag kommit på en jätteintressant sak att skriva, men jag glömde. Sitter framför min laptop och lyssnar på Thåström och väntar förgäves på att inspirationen ska komma till mig. Men nuförtiden verkar den ha övergett mig, precis som allt annat. Min vilja lämnar mig allt mer för var dag som går, min kraft att orka göra det jag vill sinar. Så blir det väl automatiskt av att inte ha något jobb (förutom 4 h/vecka) och ingen skola. Jag vet att jag behöver ta mig i kragen och resa min feta röv från stolen och göra mitt liv till det jag vill. Elller hur? För allt hänger ju på mig. Men ärligt, jag pallar inte! Jag har inte pallat engagera mig i något sådant stort på ett bra tag. Men jag borde väl göra något åt saken, innan döden kommer och jag föhandlar om mitt liv i ett parti schack som jag vet att jag kommer att förlora. Så jag ska skriva på min bok nu och inte ge upp så jävla lätt!

PS. För lite mer än en vecka sedan fick jag en lillasyster. En lillasyster som jag aldrig kommer att få träffa. En lillasyster som jag skulle vilja ge allt till. Jag skulle vilja ge henne all min kärlek, men i nuläget är det inte möjligt. Men tyck inte synd om mig även fast jag klagar. Det är mer synd om pappa, det är ju hans dotter... DS.

Jag tror, att om jag hade vingar, så skulle jag flyga min väg

Jag skulle tillryggalägga mil efter mil

Försvinna ut i världen med miljontals möjligheter framför mig

Om jag nu bara hade vingar...

Men inte kan väl det vara enda anledningen till att jag inte byter miljö?

Jag är rädd för att misslyckas

Jag är alltför bekväm av min natur

Men jag är också överdrivet nyfken

Jag är envis

Men när ska jag släppa denna fruktan och bekvämlighet för att växa upp?

Varför blir jag elak när allt jag egentligen vill är att vara snäll?

Länge har jag tyckt att jag inte får ut något nytt av mina psykologbesök. Så idag sa jag till henne att det var sista gången som jag går dit. Har alltid ångest inför sådana saker, vill ju inte såra någon, men det gick bra. Hon förstod och kände också att vi inte kom någon vart. Undrar varför... Kanske borde jag ha öppnat mig mer för henne, men det gör inget. Nu slipper jag gå dit varje jävla vecka. So am on my own now.. :)