Fan! Jag känner bara hur allt mörker lägras över mig som ett orosmoln igen. Big time! Inte bra! Känner hur jag vill fly undan allt och alla, bara sitta inlåst på mitt rum, ligga i sängen tills jag försvinner från allt, från mig själv. Jag vill inte hamna där igen! Nej, fan det går inte! Jag börjar ju precis få ordning på mitt liv! Nej, jag får tänka på annat så att jag inte hamnar i känslokallheten igen! 

Förändring - jag, jag vill förändras! Klippa mig, färga håret, fixa till mig, gå ned i vikt, sluta äta och träna som en besatt... Bli perfecto! Nu är jag inne på det här "allt eller inget tänkandet" igen. Men det är väl bara så jag är funtad...

Som så många andra dagar, kommer jag att vara på min vakt imorgon. Jag kommer att lägga märke till varenda blick jag får och undra vad den betyder. Jag kommer att inbilla mig blickar jag inte får. Jag kommer att tro det värsta.

Som alltid, kommer jag att vara övertygad om att alla kan se rakt igenom mig och veta vad jag har sysslat med. De kommer att se att jag har tryckt i mig mängder av kalorier. De kommer att se min osäkra och virriga blick, undvikande allt som kan döma. De kommer att se min feta kropp.

De vet.

Jag vet det!

Allt kretsar inte kring mig, det är jag medveten om trots att det ibland känns så, men just den här osäkerheten eller paranoian kanske man kan säga, ligger djupt inom mig.

Jag är trött som satan, men vågar inte sova på grund av rädslan för morgondagen. På grund av självhatet som är påväg att sippra upp till ytan när allt runt omkring mig är tyst.

Jag är fruktansvärt frånstötande, en patetisk varelse med världens största ego som vandrar på denna jord.

Just shot me!

Snacka om hur igår kommer att förfölja vart steg jag tar imorgon.

Mitt förflutna lämnar mig aldrig .

Jag bara förstör för mig.

Ni vet vad jag snackar om...