Om jag inte vore ett levande bevis för motsatsen, så skulle jag aldrig ens tänka tanken på att leva vore en möjlighet nu. För att sjunka så lågt som jag har gjort/gör och fortfarande andas och vilja leva trots allt, hur går det ihop? Jag kommer att överskrida den osynliga gränsen en vacker dag om jag fortsätter som jag gör. Det kommer att sluta i död, blod och tårar då, trots min livsvilja. Jag kan känna det.

Det får inte hända.

Behöver pepp för att få ordning på allt igen. För att inte bara "stå ut med mig själv" utan trivas med mig själv. Behöver ett mycket lågt kacl-intag o träning. Det sista är inga problem, men det första är så svårt trots viljan! Någon som vill bli en "pepp-polare" så att man kan hjälpa varandra? :)