Hemma igen efter ett läkarbesök. Är lite hypokondriskt lagd och oroar mig därför lätt för minsta lilla utslag eller liknande. Hade fått något sorts eksem som inte ville ge med sig så det bar av till farbror doktorn. Avskyr verkligen att gå till läkaren. Satt i väntrummet en halv timme och väntade på den försenade doktorn. Hade sådan ångest och det kändes som att jag svettade floder. Är alltid lika rädd för att de ska tycka att jag är dum i huvudet och skratta åt mig. Dumt, jag vet, men jag kan inte låta bli. Trodde att jag skulle slippa blodprov, men nej... Usch, säger jag bara! De får alltid sticka så många gånger i mig för de hittar aldrig mina blodådror... Var rädd att alla piller jag tagit skulle visa något konstigt, men uppenbarligen är jag frisk som en nötkärna! Så nu slipper jag oroa mig allt för mycket. För det åtminstone... ;P

Känns som att jag nästan kan höra kilona rinna av från mig. Blir så jävla glad av det här! Ser nyckelbenen framträda allt mer igen, kläderna som knappt passade sitter på plats som de ska igen. Jag ska klara det här. Jag ska bli fin! :D

-1700 kcl idag :)

...Jag måste komma ihåg att det i längden är bäst för mig att gå ned relativt sakta i vikt, ungefär 1 kg/vecka. Det känns alltid lockande att skippa maten helt och hållet för att gå ned i vikt snabbt, men jag vet ju av erfarenhet att det inte håller. Visst går jag ned i vikt snabbare, men sedan säger kroppen emot och jag går upp allt igen och mer på köpet. Sedan börjar jag om på nytt och så fortsätter det. Så remember - gå ned i vikt sakta och gå på ca -1000 kcl/dag. Jag måste även komma ihåg att tillåta mig att "släppa på kontrollen" lite. Men aldrig helt. För det blir bara hets och hets och åter hets. Så jämvikt är väl det rätta ordet.

Jämvikt.

Yay! Jag har gått ned i vikt! :D Ställde mig bara på vågen av gammal vana, utan att förvänta något så gissa om jag tappade hakan! Vi har ingen digitalvåg längre utan en vanlig och jag hade ätit, men på ett ungefär så har jag gått ned 3-4 kg den senaste månaden. Visste inte vad jag skulle tro, så vägde mig på en annan våg också bara försäkerhets skull och det stämde. Fatta vad underbart det känns! Det funkar verkligen att äta rätt "lagom" och regelbundet och träna som fan. Jag är typ i himlen nu.

All skit jag gick upp innan är jag påväg att gå ned nu! :) Ska inte försöra det. Fattar inte riktigt att jag kunnat gå ned trots att jag har failat en hel del, särskilt igår med för mycket kakor och tårta på natten... Ska satsa på att gå ned lika mycket tills jag börjar på universitetet. Så... 26 dagar har jag då på mig att gå ned 3-4 kg.

Det känns inte omöjligt! Nu blir det lunch och träning senare. :)

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte om jag bara vill gömma mig under sängen, ligga i fosterställning och lipa, eller om jag vill skrika så högt jag kan. Nu är jag verkligen totalt ensam. Ännu en vän som har fått sin kille... Jag vill vara glad för hennes skull och jag kämpar verkligen för att vara det, men det gör så jäva ont. Jag är avundsjuk, visst, men inte bara det. Jag är fruktansvärt förbannad på mig själv, som har låtit det gå så här långt. Jag vet ju vem jag vill ha, men vad fan har jag gjort åt det? Bara förnekat, förnekat, förnekat, önskat och drömt... Så vad har jag förjävla rätt att vara arg?

Igår när jag fick reda på allt, gick jag runt som en zombie på jobbet och lyssnade på In Flames på hög volym. Jag ville verkligen inte känna, men jag kunde inte göra något annat. Jag känner mig bara så misslyckad och ensam. Aldrig skulle jag tro att jag kunde hamna här, 19 år gammal och har aldrig haft en pojkvän.

Jag kan skylla på att ingen har velat ha mig. Men det vore en lögn.

Jag kan säga att jag är rädd och visst det är jag, men det är ingen ursäkt.

Jag vill säga att jag har mått för dåligt för att ha en pojkvän, men det stämmer heller inte.

Så, slutsatsen blir då att det är mig det är fel på och jag kommer att vara femte hjulet resten av mitt liv... Vi föds ju ensamma så varför inte gå genom livet själv mot en ensam dödsbädd?

Alla förtjänar kanske inte kärlek.

Har haft fullt upp i veckan! Jobbat heltid och även hunnit med träning och vänner. Hade en heldagsutflykt med terrängvandring igår. Det var riktigt härligt! Älskar utmaningar! Har spenderat lite pengar idag på riktiga fynd! Love it!

Men ändå är jag inte nöjd... Varför? Jo, för att jag är så jävla korkad och saknar karaktär! När det finns kakor och dylikt hemma så kan jag bara inte hålla händerna borta från det. Även om det som finns framme inte är en av mina favoriter så åker det ned. Det är förjävligt. Jag hinner inte tänka. Jag orkar inte. Sedan mår jag skit och vill bara skjuta mig i huvudet för att slippa känna. För att slippa ångra. Jag är verkligen en riktig gottegris. Need a cure...

Har ni några tips på hur jag ska klara av att inte ta den där kakbiten eller så? Skulle verkligen behöva lite hjälp...

Gårdagen var rent ut sagt förjävlig. Började väldigt bra men sedan slog klockan tre och jag fick för mig att "javisst kan jag äta några ballerina, jag har ju varit så duktig på sista tiden..." Så ned till affären bar det och jag inhandlade både ballerina och lösgodis. Skulle ju bara äta lite, resten går ju att spara... NEJ! Resten går inte att spara när man är MIG! Åt allt och spydde tre gånger. Inte bra...

Men ännu värre blev det. Mådde så dåligt över det här att jag började vräka i mig ostmackor och VÅFFLOR med sirap! Allt det här trots att jag inte ens var sugen, trots en proppfull mage. När ska jag slippa den här skiten? Visst, att det sker mer sällan nu (typ 1-2 ggr/veckan), men det gör så sjukt ont och är så in i helvete onödigt och förödande för min självbild och kropp!

När ska jag komma ur äcklet som förtär insidan likaväl som utsidan?

Kan bara tänka på hur gärna jag vill springa ned till affären nu i min pyjamas och köpa ballerina, glass, godis - whatever liksom! Bara det är fullproppat med fett och choklad! Vill sitta ihopkurrad i ett hörn av min säng, stirra in i väggen och kränga dessa kaloribomber. Vill tycka synd om mig och fly från mig själv bara för en stund. Men jag vet hur korkade dessa tankar är... Jag vet, men kommer jag att klara av att avstå? Är jag stark nog? Ja, för fan! Ska inte förstöra mer idag. Ligger ju fortfarande på minus, om än inte på den siffra jag vill...

Ska försöka att "spara på denna hets" till en annan dag. Känner ju att jag är mätt och inte sugen på denna skit egentligen. Det känns bara så tryggt och trösterikt. Men jag ska inte! Inte!

Jag har kommit en bra bit på vägen verkar det som. :)