Skriver inte här särskilt ofta längre. Händer många gånger att jag skriver några inlägg, men skippar att publicera dem. Inläggen känns bara så dryga. Samma saker som förr, tjat och gnäll på allt. Så jag tänker att om jag är så trött på att en skriva ned mina mot-och medgångar om allt och inget, ja, då fan borde ni vara så in i helvete trötta på mig! Men det är ändå trevligt att skriva av sig ibland, så vi får se hur ofta det blir.

Hade en helt fantastisk dag igår med vännerna, men maten går fortfarande upp och ned. Verkar aldrig bli frisk, trots att jag har svaren i min hand. Men det går bara inte. Börjar på universitetet på måndag, så det ska bli nice. Skönt att komma igång med något igen som man kan kalla för ett liv. RIktigt skönt! :)

Och btw, ska bara rekommendera en sak för alla er light-dricka-fantaster som jag. Fun light med "Wild strawberrys and watermelon" är bara så god! Prova på den! Den är jättefriskt till smaken.

Hehe, det känns så grymt bra att snart börja på universitetet ! Visst känner jag mig stressad och har prestationsångest och sådant redan nu, men det är lugnt. Har fixat nästan all litteratur så gissa om jag har fått jobba på! Men det är skönt att veta att jag inte behöver tänka på det sen utan kan koncentrera mig på studierna och att komma in i gruppen. Men oron över att inte passa in finns alltid där. Jag får inte sluta mig inom mig själv. Jag får ta och anstränga mig för att visa mitt rätta jag som människor bara inte kan motstå! ;P

Men inte nog med att det går bra med allt ovan, så går maten rätt finemang den med. Jag behövde verkligen detta. Behöver hålla huvudet sysselsatt.

Men knäna är påväg att paja, verkar det som. Gör ont, så jag har bestämt mig för en "vilodag" idag. Det är jobbigt. Känner mig snabbt lat och degig. Men jag känner att det är nödvändigt. Men gud vad en långpromenad i regnet lockar! Men, nej, jag kan motstå det! Haha, hör på den va - jag förbjuder mig självfrån att träna. Så långt jag har kommit sedan min tungviktarperiod för några år sedan! :) Men kör i alla fall på den vanliga hemmaträningen idag. Alltid något!

Ja... gårdagen gick inte som planerat. Hamnade  bara på -900 kcl... Åt för drygt 1000 kcl på kvällen. Inte bra! Främst godisarnas fel. Jag kan verkligen inte ha sådant hemma. Fungerar inte! Så brosan fick dem. Avskyr ju att kasta mat och godis. Det enda jag vill idag är att vara hälsosam och äta för drygt 1400 kcl och TRÄNA mycket! Så ska bli massor av cykling och situps, hantellyft och rygglyft. Inga onyttigheter i närheten. Så ska det vara! :D

Det förgiftar ju både min kropp och själ...

800 kcl...

SVAG!SVAG!SVAG!

Igår kväll spårade jag ur och tappade kontrollen totalt. Massor av mackor med ost och smör, popcorn, chokladmjölk... Mådde verkligen skit sen. Borde inte ha gjort det, kunde ha undgått det.

Men ärligt talat, jag tror att på något undermedvetet plan så klarar jag inte av att vara "måttlig" hela tiden. Jag mår inte bra och ersätter det med mat. När jag känner mig kall inombord äter jag mina känslor och mår hemskt sedan. Men då känner jag ju i alla fall något. Då har jag något att fokusera på sedan som gör att jag kan fungera. Jag blir besatt av att äta lite och träna mycket. Jag är upptagen och känner inte kallheten - tomheten. Kanske är det en av förklarigarna.

Idag blir det 500 kcl och träning..

Jag sitter i mörkret.

Försöker stänga av tankarna.

De skadar ju bara.

Försöker existera för stunden, klara av ännu ett datum.

Bara andas och lyssna till musiken och dras bort från idag.

För jag är ingenting annat än en fetvalkig ångestklump.

Ingenting annat än en tonårig liten flicka som tycker synd om sig själv för 111:e gången i rad.

Jag bara är.

 Ingenting.

...livet är så sjukt orättvist! De som verkligen förtjänar det och behöver det mer än så många andra, lämnas utan. Det är bra de där äckliga, jävla idioterna som redan verkar ha världen i sin hand som får det och behandlar det som skit eller inte ens ser det för dess rätta värde!

Jag hatar - ja, och jag är bitter. Med all rätt och alla fel som medföljer.

Livet har så mycket att erbjuda, men allt det negativa tycks hopas framför mig orimligt ofta. Så när ögonen är fulla av tårar och hjärtat stentungt - hur ska man då kunna se framåt och släpa vidare på sin börda?

Nej, nej, nej! Okej, så du åt två wienerbröd, en kanelbulle och en glass, so what? Chilla, försöker jag intala mig själv. Man kan inte vara "perfekt" alltid. Men jag kan aldrig vara "operfekt" med måtta! Borde ha stannat upp vid en av sakerna. Vill bara ut och springa tills jag svimmar nu. Men det går inte. Ska jag aldrig komma ur detta ät- och träningsbeteende? Jag har varken tid eller ork kvar med detta. Ändå fortsätter jag... Om än med bättre mat, men med allt för mycket träning och kontroll.

Jag är så trött...