Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte om jag bara vill gömma mig under sängen, ligga i fosterställning och lipa, eller om jag vill skrika så högt jag kan. Nu är jag verkligen totalt ensam. Ännu en vän som har fått sin kille... Jag vill vara glad för hennes skull och jag kämpar verkligen för att vara det, men det gör så jäva ont. Jag är avundsjuk, visst, men inte bara det. Jag är fruktansvärt förbannad på mig själv, som har låtit det gå så här långt. Jag vet ju vem jag vill ha, men vad fan har jag gjort åt det? Bara förnekat, förnekat, förnekat, önskat och drömt... Så vad har jag förjävla rätt att vara arg?

Igår när jag fick reda på allt, gick jag runt som en zombie på jobbet och lyssnade på In Flames på hög volym. Jag ville verkligen inte känna, men jag kunde inte göra något annat. Jag känner mig bara så misslyckad och ensam. Aldrig skulle jag tro att jag kunde hamna här, 19 år gammal och har aldrig haft en pojkvän.

Jag kan skylla på att ingen har velat ha mig. Men det vore en lögn.

Jag kan säga att jag är rädd och visst det är jag, men det är ingen ursäkt.

Jag vill säga att jag har mått för dåligt för att ha en pojkvän, men det stämmer heller inte.

Så, slutsatsen blir då att det är mig det är fel på och jag kommer att vara femte hjulet resten av mitt liv... Vi föds ju ensamma så varför inte gå genom livet själv mot en ensam dödsbädd?

Alla förtjänar kanske inte kärlek.