Jag sitter i mörkret.

Försöker stänga av tankarna.

De skadar ju bara.

Försöker existera för stunden, klara av ännu ett datum.

Bara andas och lyssna till musiken och dras bort från idag.

För jag är ingenting annat än en fetvalkig ångestklump.

Ingenting annat än en tonårig liten flicka som tycker synd om sig själv för 111:e gången i rad.

Jag bara är.

 Ingenting.

...livet är så sjukt orättvist! De som verkligen förtjänar det och behöver det mer än så många andra, lämnas utan. Det är bra de där äckliga, jävla idioterna som redan verkar ha världen i sin hand som får det och behandlar det som skit eller inte ens ser det för dess rätta värde!

Jag hatar - ja, och jag är bitter. Med all rätt och alla fel som medföljer.

Livet har så mycket att erbjuda, men allt det negativa tycks hopas framför mig orimligt ofta. Så när ögonen är fulla av tårar och hjärtat stentungt - hur ska man då kunna se framåt och släpa vidare på sin börda?

Nej, nej, nej! Okej, så du åt två wienerbröd, en kanelbulle och en glass, so what? Chilla, försöker jag intala mig själv. Man kan inte vara "perfekt" alltid. Men jag kan aldrig vara "operfekt" med måtta! Borde ha stannat upp vid en av sakerna. Vill bara ut och springa tills jag svimmar nu. Men det går inte. Ska jag aldrig komma ur detta ät- och träningsbeteende? Jag har varken tid eller ork kvar med detta. Ändå fortsätter jag... Om än med bättre mat, men med allt för mycket träning och kontroll.

Jag är så trött...

Hemma igen efter ett läkarbesök. Är lite hypokondriskt lagd och oroar mig därför lätt för minsta lilla utslag eller liknande. Hade fått något sorts eksem som inte ville ge med sig så det bar av till farbror doktorn. Avskyr verkligen att gå till läkaren. Satt i väntrummet en halv timme och väntade på den försenade doktorn. Hade sådan ångest och det kändes som att jag svettade floder. Är alltid lika rädd för att de ska tycka att jag är dum i huvudet och skratta åt mig. Dumt, jag vet, men jag kan inte låta bli. Trodde att jag skulle slippa blodprov, men nej... Usch, säger jag bara! De får alltid sticka så många gånger i mig för de hittar aldrig mina blodådror... Var rädd att alla piller jag tagit skulle visa något konstigt, men uppenbarligen är jag frisk som en nötkärna! Så nu slipper jag oroa mig allt för mycket. För det åtminstone... ;P