Jag klarar verkligen inte av att inte vara omtyckt och älskad av alla.

Kan tänka i en halv oändlighet på gester, ord och blickar som kan ha tytt på att vissa personer inte gillar mig. Tyckte han/hon att jag var tjock? Var det därför som de synade mig uppifrån och ned på det sättet? Varför pratar han med mig, när jag vet att jag bara är andrahandsvale? Jag duger ju inte - har aldrig riktigt gjort det och kommer aldrig att göra det! Varför är det så? Varför kan jag inte bara nöja mig med det jag har? Ska min dåliga självkänsla alltid styra mitt liv såhär?

Alltså fan, jag är ju för fan 20 år gammal och ändå klarar jag inte av det här. Klarar inte av att ha ett förhållande, på grund av att jag skäms för min feta kropp, mitt störda psyke, det beroendeförhållande som ett förhållande innebär. Skulle antingen dra mig ifrån killen eller missbruka honom som fan, precis som allt annat kommer i min väg... Jag vill inte att någon rör på mig, är först på senare år som jag känner mig bekväm i att krama vänner och sådant, men när det gäller en kille... nej fan, då måste jag vara full som fan för att kunna släppa på kontrollen.

Men gud vad jag längtar efter en kille egentligen - någon som är trygg varm, rolig och naturlig. Någon som kan hålla om mig när det känns som att jag ska gå i tusen bitar. Någon som älskar mig för den jag är - trots mina brister. Finns denna någon där ute för mig?

Allt jag vill bara vara perfekt, speciell, älskad och bli ihågkommen för en smal kropp, ett vackert ansikte och en gnistrande personlighet. När kommer jag dit?

Det håller i sig från föregående inlägg, har bara omvandlats till oro som har resulterat i magkatarr...

Jag är värdelös

Mitt jävla sär!

Började ju pirra direkt.

Blev helt varm och... lycklig?

Började hoppas igen av det lilla.

Det betyder ju inget.

Trodde jag kommit över dig.

Förtjänar inte dig ändå. Mat och träningen blev inte som planerat, då jag fick feber vilket ledde till att kaloriintaget inte blev så som jag ville ha det. Men det duger väl.

Även om inte jag gör det