Känner att jag är påväg tillbaka till skiten. Eller det är ju inte bra nu heller, men jag vet att jag kommer att balansera på kanten några månader framöver. Intalar mig själv att så fort jag nått mitt viktmål så ska jag få in normaliteten igen. Men hur längesedan ärdet egentligen sedan jag var "normal"? 3-4 år kanske? Blir så ledsen när jag tänker på att jag kommer att svälta mig själv igen när jag väl får mina fina piller igen. Hur sjukt är inte detta beteendet egentligen; att svälta sig själv för att bli smal när det finns så fruktansvärt många människor i världen som svälter p.g.a matbrist? Man vet liksom hur sjukt det är, men när man väl är inne i det, så går det inte att ta till sig det på ett rationellt sätt. Vet bara att jag inte kan fortsätta att vara så här tjock längre. Dessa åren har åtminstonde lärt mig att jag inte kan äta 100 kcal/dag och tro att det inte blit hets sen, nej ,gällande det har jag blivit klokare. Kommer att återkomma till detta i ett senare inlägg.

En annan sak som jag är rädd för, är den lockelse som svälten utövar på mig med de där fagra dagarna med tom mage och träning. Adrenalinkicken och känslan av att man kan klara allt! Ja, de känslorna är underbara! Och att sedan ställa sig på vågen och se kilona försvinna ifrån mig - obeskrivligt! Jag vet att jag kan klara det, för jag har ju gjort det förut. Gäller bara att komma ihåg att jag inte får ge upp kampen. Gäller att ta tillbaka ursäkterna för att inte oroa folk. Jag längtar tills kläderna sitter löst igen.

I want bones.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Blev grymt förvånad imorse när vågen visade på -1 kg sedan förra veckan. Trodde aldrig att jag hade gått ned npgot i vikt eftersom jag har ätit massor av godis och dylikt flera dagar, så jag blev positivt överraskad imorse över hur konstigt min kropp...

-1650 kalorier idag :)

Gud, vad länge sedan det var som jag skrev här. Jag trodde att jag hade lämnat denna blogg bakom mig, men antar att jag behållde den lite som en snuttefilt då den var min trygghet under flera år där jag kunde skriva exakt vad jag kände, utan att behö...

Är helt avtrubbad, utan någon enligt mig acceptabel anledning Allt är ju bra Vågar bara inte hoppas eller göra några framtidsplaner Vill gråta en skvätt i hopp om att bli jag igen, men det är lönlöst Det finns ju inget att gråta för,  bara ...

Det går bra nu