Längesedan jag bloggade här. Har inte känt behovet av det, framför allt för att det inte är lika skitigt som det varit. Har börjat gymma och gå på simning o pilates, power o dylikt. Är riktigt härligt! Jag mår så grymt bra av det och kör på sådan träning som verkligen känns i kroppen. Ju mer intensitet desto bättre. Känner mig så duktig. Ska bli mer fit på ett hälsosamt sätt och gå ned i vikt. Känner mig verkligen pepp. I och för sig har det bara gått en dryg vecka än så länge, men ändå :) Det enda dåliga är att jag får en helt enorm aptit av gymmandet. Men ett plus är ändå att denna ökade aptiten gör att jag äter mer av den riktiga maten - den nyttiga. Känner inte lika stort behov av godis, kakor etc. Vill ju inte förstöra träningen. Men ska inte låta träningen gå till överdrift som förrut. Kommer att köra på 3 pass i veckan. :)

Jag bara misslyckas! Vill ju vara hälsosam och inte äta onyttigheter. Så vad gör jag? Jag kommer på ursäkter för att äta choklad och popcorn, sen får jag ångest över det och försöker förbränna det. Duktigt inte sant? Mjo, det hade det väl varit om jag inte hade hetsätit mackor med smör och honung. ÄCKLIG ÄCKLIG! ÄCKLIG! Vill spy. Går inte p.g.a familjen. Vill skära, men ska stå emot, då jag ska börja gymma o simma med en kompis snart och kan ju inte dölja det, utan att det syns i duschen. Men samtidigt så känner jag mig full i magen - hatar det men, men känner mig nästan hög av det. Fan vad jag föraktar mig själv! Vill bara svälta och bli smal, men det är ju inte bra för mig. Dessutom så har jag inte kvar den där styrkan. Men jag vill ha ett mellanting - en hälsosamt smal kropp - är det så mycket begärt?

Så har man fått ett riktigt jävla ryggskott. Kul... Har aldrig i mitt liv haft så ont som jag har nu. Det gör ont att ligga i sängen, att sitta att gå, bara av att röra sig - av att finnas. Så in i helvete jävla arg jag är! Kommer inte att kunna träna på ett bra dag och kan bara hoppas att jag blir bra tills jag börjar jobba den 4:e juli. Så nu tänker jag äta glass med jordgubbar och chokladsås och bara tycka synd om mig själv. Dumma rygg!

Jag är så grymt pepp på att gå ned i vikt i sommar! Ovanligt för att komma från mig, inte sant? ;P Har inte riktigt kommit någon vart de senaste veckorna, då jag tränar och äter bra i början av veckan, medan det skiter sig i slutet av veckan. Äter även någon form av onyttighet i princip varje dag. Kan inte sluta! Har någon något bra tips mot detta diaboliska sockerberoendet?

Börjar jobba i sex veckor från och med nästa fredag, och hoppas då att det kommer att bli enklare att gå ned i vikt, då jag kommer att vara igång mycket på jobbet och  är sysselsatt på ett helt annat sätt än nu, när jag inte vet vad dagen har att erbjuda. Blir lätt att jag äter mer onyttighet av ren och skär tristess. De andra sommrarna när jag har jobbat så har jag haft det mycket enklare att gå ned i vikt, om jag bara äter regelbundet och inte drar ned för mycket på maten som behövs då jag är igång mycket. Ska satsa på att gå ned 1 kg/veckan, för att komma tillbaka till min trivselvikt på ett sunt sätt.

Jag är glad glad glad!!! Borde inte vara så glad, speedad och full av förväntan, blir ju bara besviken om jag inte får det... Men kan inte låta bli! :) Håll tummarna för mig!

Sitter ännu en gång och tänker tillbaka på tiden som har gått - på vänner som jag älskar och saknar något oerhört, men som jag knappt träffar längre. Varför? Varför kan vi inte hitta tiden? Är det bara jag som saknar dem så, eller är det ingen av oss som vågar ta första steget för att mota bort den ytliga bekantskap som finns mellan oss nu? Tänker tillbaka på alla skratt, alla fina minnen och motgångar som livet medfört, - allt detta har vi delat. Ska allt bara försvinna? Kommer jag att förlora alla mina älskade vänner genom åren, på grund av "tidsbrist" och "familjeliv" precis som mina föräldrar och många andra har gjort? Jag vägrar att tillåta det, men ändå kvarstår det faktum att jag redan har "förlorat" flera stycken.

Jag funderar även kring alla ambitioner och drömmar som jag har haft och fortfarande har. När jag tänker på det, så är det bara ett fåtal som jag har förverkligat, de andra har runnit ut i sanden när vardagen kommit emellan. Eller ska jag säga rädslan över att misslyckas? Eller lättjan? Vem är jag? Vad har jag åstadkommit som jag kan vara stolt över? Den där lilla drömmen som jag alltid  haft om att skriva böcker, har aldrig förverkligats. Visst har jag påbörjat ett flertal böcker, som jag tror skulle kunna bli riktigt bra om jag någonsin fann orken att skriva klart dem. Har i en veckas tid tänkt att jag ska börja skriva nu igen innan sommarvikariatet börjar, men jag finner hela tiden skäl till att inte börja. Jag är rädd, det vet jag. Jag är rädd att finna att jag inte har någon talang att skriva. Jag är väl rädd för allt, snart min egen skugga också...

Jag är rädd att jag inte kan älska fullt ut, att jag inte klarar av att bli älskad - att jag inte vågar släppa någon för nära inpå livet och att jag kommer att dö ensam, utan ens det lilla stödet som katter utgör, då jag är allergisk. Jag är rädd för att jag aldrig kommer att lära känna pappa så som jag vill, att när han kommer att dö så kommer jag att sörja något oerhört då jag aldrig vågade visa detta. Jag är rädd att jag inte är god nog som syster, dotter, vän, student. Jag är helt enkelt bara så rädd och känner mig väldigt ensam nu. Och det värsta av allt är att detta är mitt fel och att jag kan göra något åt det. Frågan är om jag verkligen kommer att våga göra dessa förändringarna.

Det du gjorde idag gubben - jag mår så dåligt av det. Vad ska jag säga till dig, när jag har hållt på med liknande självskadebeteende i åratal? Enda skillnaden är att ditt är ett rop på hjälp då du visade det - berättade det. Det gjorde aldrig jag, jag skämdes ju så och ville inte att någon skulle veta. Och jag vet att du lider och jag älskar dig så himla mycket lillebror, men jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Var det jag sa tillräckligt? Är jag en bra syster? Kommer du någonsin att sluta att vara så olycklig jämnt? Jag vill bara se dig lycklig, jag vill att du ska bli dig själv igen, men jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa dig på traven.

Fint väder ute, så blir snart att avverka 2 mils cykling för tredje gången denna veckan :). Har varit lite kasst med träning veckan innan, men jag ska ju inte se bakåt längre utan leva i nuet istället! Carpe Diem liksom. Failade igår, men är faktiskt okej. Hade ju det så mysigt med mina mina vänner och dessutom kommer jag ändå upp i den planerade kalorimängden denna veckan, så det är ju skönt. Snart är skolan slut, så då har jag bara 2,5 år kvar till yrkesexamen :). Jag är ju grym! Men är fortfarande en del arbete kvar innan sommarlovet entrar, men det kommer säkert att gå bra! Så byebye girls och ut i solen med er nu! :)