...har jag verkligen kämpat! Slutade på 1300 kacl i söndags (-brände 650 kacl på träning). Igår hamnade jag på 1200 kacl (-350 kacl på träning).

Planerna för idag är ett kacl-intag på 1200 kacl + träning. Ser för första gången på länge fram emot dagen. Jag är inte lika rädd för att faila längre. Jag ser mitt mål!

Första delmålet är att gå ned 7 kg, har hittills gått ned 1 av de 7 kg på bara två dagar. :) Nästa delmål är att gå ned 5 kg till, allt som allt 12 kg. Har nu "bara" 11 kg kvar till målet. :)

Idag är det den första dagen på mitt nya liv.

Känner mig oövervinnerlig - jag kan ju klara allt!
Känner mig bäst - på topp!
Nu gäller det!

Gör uppehåll här ett tag, eller i alla fall tills jag har fått ordning på mitt ätande. Skäms bara något så förfärligt över det just nu. Är verkligen ett missbruk. Allt  eller inget, ska bli inget snart! :) Hoppas pillerna kommer imorgon! När jag väl börjar med dem, så blir det kacl-dagbok här igen. Är det något ni önskar att jag ska skriva om, eller om ni vill veta något om mig, så är det bara att fråga! :) Till nästa gång vi ses - ha det gött!

Du undrar varför jag inte berättar hur jag känner. Well, det är inte bara för att jag har svårt att öppna mig för andra, utan jag är rädd för att det skulle bli för mycket för dig. Du vet en del älskling, med det är bearbetade sanningar. Jag lever ständigt med ett svart moln ovan mig, redo för ett dundrande oväder när som. Nu är det ovädret här. Det är mörkt och jag sjunker allt längre ned. Men jag vägrar att isolera mig den här gången! Dock är detta ovädret mitt fel, det kan jag ta på mig. Men jag känpar på - jag sträcker ut handen, på jakt efter solen.

Snart är den här.

Känner att jag är påväg tillbaka till skiten. Eller det är ju inte bra nu heller, men jag vet att jag kommer att balansera på kanten några månader framöver. Intalar mig själv att så fort jag nått mitt viktmål så ska jag få in normaliteten igen. Men hur längesedan ärdet egentligen sedan jag var "normal"? 3-4 år kanske? Blir så ledsen när jag tänker på att jag kommer att svälta mig själv igen när jag väl får mina fina piller igen. Hur sjukt är inte detta beteendet egentligen; att svälta sig själv för att bli smal när det finns så fruktansvärt många människor i världen som svälter p.g.a matbrist? Man vet liksom hur sjukt det är, men när man väl är inne i det, så går det inte att ta till sig det på ett rationellt sätt. Vet bara att jag inte kan fortsätta att vara så här tjock längre. Dessa åren har åtminstonde lärt mig att jag inte kan äta 100 kcal/dag och tro att det inte blit hets sen, nej ,gällande det har jag blivit klokare. Kommer att återkomma till detta i ett senare inlägg.

En annan sak som jag är rädd för, är den lockelse som svälten utövar på mig med de där fagra dagarna med tom mage och träning. Adrenalinkicken och känslan av att man kan klara allt! Ja, de känslorna är underbara! Och att sedan ställa sig på vågen och se kilona försvinna ifrån mig - obeskrivligt! Jag vet att jag kan klara det, för jag har ju gjort det förut. Gäller bara att komma ihåg att jag inte får ge upp kampen. Gäller att ta tillbaka ursäkterna för att inte oroa folk. Jag längtar tills kläderna sitter löst igen.

I want bones.

Känner att gråten lurar bakom hörnet. Jag skäms så mycket. Varför slutar jag inte? Jag har gått i behandling mot bulimin och jag har verkligen kämpat för att få in "måttlighets-tänkandet". Detta visar ju bara på det faktum att man kan veta allt om hur man ska utföra en sak, utan att kunna omsätta detta i praktiken.

Jag känner mig så ful och värdelös. Det är irrationella tankar, det vet jag, men det är så jag känner. Tänker på alla kläder som inte passar längre. Fan. Jag är verkligen tjock. Men jag vet att jag är normalviktig, men det är inte så det känns. Känns som att alla kan se mina misslyckanden, mina djupa skamkänslor. Jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen nu, och det värsta är egentligen att jag inte känner några fysiska symtom på dessa tankar nu - ingen ångest, ingen hjärtklampning, jag kräks inte, jag skär mig inte. Det är bara tomheten och vetskapen av hur misslyckad jag är som existerar.

Jag är rädd.

Fail ikväll. Bjuds på chips, godis och läsk på festen. Var duktig i början som bara smakade lite för att inte vara oartig, men sedan slutade det ändå med att jag satt där och åt hela jävla tiden! Är så förbannad på mig själv! Varför har jag ingen karaktär när jag vill lyckas så mycket? Kände mig failad när jag kom hem, så 6 mackor med smör och oboy slank ned... Och jag undrar varför jag inte går ned i vikt! Fan! Måste få in självkontrollen igen! Behöver effe igen, så jävla mycket, men får inte tag på dem någon jävlastans!

Ja, som rubriken säger, så blir det en riktig partyvecka för mig! :D Träffade lite kompisar igår, hade det jättemysigt med matlagande och sådant. Dock åt jag lösgodis och kanelbullar också... Menmen, tänker i alla fall inte isolera mig från kompisarna igen bara för att jag är rädd för vilken mat som kan bjudas. Jag har kommit långt. :)

Ikväll blir det till att festa med girlsen, ska bli asmysigt och på fredag blir det fest och utgång också. Sen får vi se vad som händer på lördag. Ska i alla fall träffa fina vännen igen, var ett par månader sedan sist. Måste verkligen bli bättre på det! Nu blir det lite träning, efter en veckas förkyldning, känns i alla fall lite bättre idag, trots att jag säkert kommer få pausa några gånger för att snyta mig.