hittills har jag gjort det 2 gånger idag som jag trodde att jag hade slutat med. Med vemod rycks jag allt längre in i detta.

Befrielsen.

Lättnaden. Ruset efteråt när man är helt snurrig, blodig i halsen och man ser ljusfläckar. Det är hemskt, men beroendeframkallande. Idag har det gått upp och ned hela tiden. Äter, spyr, äter, spyr... Jag ser redan att jag måste ha gått upp enormt mycket i vikt. Var nere i affären innan och köpte hem det jag åt igår. De får inte veta vilka mängder jag kan vräka i mig.

Bakar nu. Varför vet jag inte. Jag blir lugn, men jag vet att jag kommer att äta det också. Familjen blir i alla fall glada.

Har varit elak och avbokat festen jag skulle till med kompisarna. Det går inte nu. Jag är inte på humör för att gå ut och ha kul. Speciellt inte nu när mitt ansikte är så jävla svullet. Men jag har bara mig själv att skylla.

Jag skakar av köld. Så går det när man börjar dagen med att avsluta glasskartongen från igår. Spydde... Åt så jävla mycket igårkväll. Åt upp HELA rulltårtan, 1½ liter glass, mackor... Fyfan alltså! Måste straffa mig själv, måste lätta på trycket, på inget. Skär och skär och skär. I samma sår många gånger så att det inte ska bli för många. På ställen jag inte visar alltför ofta. Jag skulle ju sluta, jag skulle ju bli normal. Men ändå ökar mina problem och jag blir värre, värre och värre. Varför skriver jag detta? Varför berättar jag detta för er när jag skämms så? Jag vet inte, jag vill bara skriva av mig och inte känna mig så ensam längre.