Jag tittade mig själv i spegeln innan idag, riktigt noga för att se vad det egentligen är som alla verkar säga är så vackert med mig.

Jag såg inget som var vackert.

Allt jag såg var ett vrak, med tunn blek hy, mörkar ringar under ögonen och ett ansikte förvridet av ledsamhet. Jag såg inte en ung tjej, utan en gammal själ i en ung kropp som har gett upp hoppet.

Jag blir inte ens rädd när jag skriver detta. Jag ger upp hela tiden, för att sedan försöka klättra upp på nytt. Vart?

Folk säger till mig att rycka upp mig och det vill jag verkligen, de vet bara inte hur svårt det är. De vet inte hur det är att se på sig själv varje dag, vara sig själv, känna sig själv och känna att man inte duger det minsta. Allt hos mig är ruttet och värdelöst. Det är så mina dagar brukar se ut.

Nu är jag äntligen hemma i min trygga lilla vrå. Det tog verkligen alla mina krafter för att umgås med ett tiotal personer (däribland var drygt hälften sådana personer som det inte riktigt klickar med). Var inte alls mig själv för det mesta. Orkade knappt hänga med i några samtal, all kraft gick åt att försöka le och hänga med i samtalen och flika in med en och annan kommentar. Jag trivdes inte alls och ville bara bort bort bort! Men jag tog mig ta mig fan i kragen och stod ut! Hur hemskt är det inte att säga så om sina vänner? Men jag klarade det, även om jag kände mig som en trasdocka.

Påväg hem fanns det en grupp aspackade 14-åringar på bussen, som drack, skrek och höll på med sådant man INTE ska göra i den åldern! Jag satt bara och tittade på de och kände mig så hjälplös. Det kändes så sorligt att se dessa ungdomar (även fast jag bara är 19 år) växa upp så snabbt och göra sig dummare än vad de verkligen är. Att se de supa sig fula för att passa in. Se de översminkade blonda tjejerna i sina korta kjolar underordna sig killarna. Låta de skrika saker som "hej, den där tjejen knullade med Johan. höhöhö" eller något, när hon sitter några säten fram och bara försöker ignorera dem. Hon försöker att se ut som att hon inte bryr sig, men hennes ögon säger något annat. Jag undrar hur bra självkänsla den tjejen har. Jag undrar om hon måste bli uppmärksammad och uppskattade var dag för att känna att hon är värd något. Jag undrar om hon vet vem hon är, om hon verkligen är den person hon vill vara. Nu flummar jag på, men jag blev bara så otroligt ledsen när jag såg detta som finns överallt. Jag känner mig som en gammal tant som sitter på bussen med sin käpp och basker och tittar medlidsamt på dessa ungdomar och skakar sorgset på huvudet. Nu förstår jag tanternas blickar mycket bättre än vad jag gjorde när jag var liten.

Om jag ändå hade vetat det då...