Fick veta igår att några av mina kompisar är så oroliga för mig att de gråter. De är rädda att jag ska göra något dumt. Att jag ska vara självdestruktiv och ja, till och med göra det yttersta - begå självmord. Känns hemskt att jag, obetydliga lilla jag kan förorsaka så mycket smärta. Så får det bara inte vara! Försäkrade de att jag aldrig ska ta mitt liv. Jag vill leva trots allt. Jag kan inte stå ut med tanken på att jag, om jag tar mitt liv, då självmant skulle sätta slut på min existens och förstöra så många andra liv. För jag vill leva och kan inte ens förseställa mig att dö självmant för ett så själviskt själ.

Så patetisk är jag inte.

Det kan ha varit så att jag har träffat en kille som jag skulle kunna tänka mig att bli tillsammans med. Mina kompisar säger att han verkligen verkar gilla mig, att han tittade på mig hela kvällen och blablablabla allt sådant... Men varför kan jag aldrig tro på dem?

Var så glad när jag kom hem igår. Kunde inte sluta upp med att le sådär fånigt. Det var länge sedan det var så och det var länge sedan jag hade en chans på den jag gillade. Men sedan började min kända självgranskning; varför i hela världen skulle han gilla mig? Varför skulle jag vara god nog på något sätt? Jag förtjänar inget - ingen! Och även om han nu gillade mig så skulle jag bara förstöra allt om vi lärde känna varandra lite bättre. Så är det inte bättre att leva på något som kunde ha varit men aldrig skulle bli något?

Åh, detta kan driva en till vansinne! Och jag föraktar mig själv för att jag inte tänker göra något för att se om det kan bli något.

Jag är feg.

Men jag vill inte göra mig själv till åtlöje.

Alla skulle skratta åt mig.

Det är jag säker på.

Den fula tjockisen som tror att någon kan älska henne. Det är den bild jag har av mig själv. Så jag återvänder dit jag kom ifrån och lever vidare genom mina drömmar om lycka, kärlek och framgång. Sorgligt? Ja...

Har varit på bio ikväll och sett Shutter Island. Den var djup och helt okej. Påväg hem såg jag en uteliggare. Jag ville så gärna göra något för honom, men jag visste inte vad. Hade inga pengar och mina föräldrar säger åt mig att inte bry mig. Att man inte kan lita på vad de gör med pengarna. Och visst, somliga skulle kanske köpa sprit för dem, men jag väljer att lita på dem. Man får ta det onda med det goda istället för tvärtom. Känner mig nedstämd när jag tänker på att människor här i Sverige, just nu i denna stund irrar runt med tomma magar för att hålla värmen. Utan någon trygg hamn, ingen att lita på. Det är omänskilgt, men fakta.

Åh, gud vad jag är glad att jag gick ut igår! Sprang på min barndomsbästis som jag inte träffat på tio år! Så underbart. Har saknat den vänskapen. Det är så sorgligt när man förlorar kontakten. Träffade också några gamla kompisar från grundskolan. Hihi säger jag bara! ;P