Är nu hemkommen från jobbet. Är jättetrött, men jag har lovat mig själv att det inte ska hindra mig från att träna. Gör det ont är det bara att bita ihop! Det får bli mitt ordspråk!

Vad hände nyss? Jo, efter 9 kakor så tog jag fram min soptunna, tandborsten och spydde.

Dumt! Dumt! Dumt!

Inte nog med det så funkade spyreflexerna fortfarande utmärkt.

Tänk inte på det! Tänk inte på det!

Men påsen läckte ut över mig, golv och säng. Så jag kan verkligen säga att det har varit mycket att äckla sig över när jag fick städa upp.

Nu känner jag mig ovärdig livet.

Jag känner mig som ett djur.

Jag vill inte detta.

Jag hade ju slutat!

Kakor här! Åh. dessa himmelskt goda kakorna! Är inne på min fjärde nu (400 kcl... tillsammans). Kommer att bli fler. Bråkade i affären med brosan. Orkar inte bry mig nu eller ens förklara bråkets trivialitet för jag vet att jag har rätt och att jag gjorde det för att jag älskar honom. Kanske förstår han det när han blir äldre...

Tränar. Men kan inte få ur de där smaskiga cookisarna ur mitt huvud idag heller. Nej, nu fan går jag och köper de!

När suckarna djupnar och skriken blir allt högre - hur fan tar man sig igenom dagarna då?

- Jag fokuserar på framtiden för att klara av nuet. Jag tänker på en bättre och smalare version av mig själv. Jag tänker på lyckade studier och ett bråkigt kärleksliv, för jag klarar inte av att föreställa mig en helt perfekt framtid. Så jag går tvärtemot ordspråket "Carpe diem..." Istället för att fånga dagen, så förnekar jag den dess möjligheter, på gott och ont.