De som lämnas bort av olika anledningar; missbildningar, handikapp eller helt enkelt för att föräldrarna inte vill ha de. Dessa barn tvinga leva i en förskräcklig miljö i Bulgarien. Instängda på barnhem utan riktig mänsklig närkontakt och kärlek, tunna som skelett med en gammal mans ansikte. De sitter och gungar fram och tillbaka. De stirrar ned i golvet på ingenting. Många kan varken prata eller kommunicera. Åttaåringar har blöja eller går på pottan. De ligger mest i sina sängar och får liggsår. De tvinar bort bakom stängda dörrar. Somliga ser helt galna ut. Men de var inte det från början. De blev det på grund av allt detta!

Och det hemska är att vi vet, vi ser och vad händer? Inget! Visst, kanske lite bidrag och sådant, några upprörda inlägg kommer säkerligen att förekomma i tidningsarna ett tag framöver. Sen glömmer vi bort det. Varför? För att det är för svårt för en att hantera, att veta att sådant fortfarande försigår, denna försakelse av oskyldiga barn, denna vanvård där de blir slagna och barnen våltar varandra.

Detta är inte okej!

Så vilka är alternativen?

• Att skänka pengar
• Skriva insändare (vilket inte förändrar något för deras regering bara fortsätter med att förneka detta!
• Att engagera sig politiskt
• Att volentärarbeta (jag vill göra detta, som så många andra, men allt har ett pris, nu ett pris som jag inte har råd till. dessutom om jag gör detta, så kommer jag antagligen bara att hamna i en skola eller något. Inte dit jag verkligen behövs)

Men en sak svär jag på; jag är 19 år gammal nu och jag tänker inte gå i graven innan jag har gjort skillnad i denna värld. Jag ska göra världen till en bättre plats att leva i hur naivt det än låter.

Alla är viktiga och om alla drar sitt strå till stacken så kan vi förändra liv!

Har spring i benen. Hade varit riktigt skönt att träna. Men jag har redan förstört allt. Så jag förtjänar inte att träna idag. Då skulle det ju kanske kännas lite bättre och det måste man förtjäna.

Så imorgon.

Så mycket jag kunde göra för att trösta mig själv. Ändå sitter jag här på mitt rum, med bara mig själv och min ensamhet. Jag har gungat länge på samma gunga... Lyssnar på In Flames för att dämpa alla förvirrade tankar. Hellre ilska än ledsamhet. För vad? Ingenting har egentligen ändrats! Jag vet att ni inte förstår riktigt vad jag snackar om eftersom jag är så diffus, men det handlar om en kille (det verkar det alltid göra). Och jag är mästaren själv på att överdriva saker. Men låt oss bara säga att allt gick inte som jag hade tänkt det, drömt det, bestämt det på något sätt. Men ändå var det ingenting av bry sig om för om personen i fråga inte ser en, så är det väl inget, eller? Hade ju för fan en massa saker som täckte ansiktet och det var mörkt! Det enda man såg var mina ögon. Men ändå, jag kan inte släppa det... För det borde ha varit som jag hade tänkt ut.

Kom på att jag inte har skrivit om min matdag. Well, den har inte varit bra. Är inne på min fjärde chokladpudding för tillfället.

Vilket kap jag är...

Jävla bajsskit! Verkar visst som att "ödet" finns ändå, även om det fixar typ 10% bara. Åh, hatar mina känslor! Vill bara gräva ner de i en djup och mörk grav eller kasta in de i öppen eld!

Shit, shit, shiiiiiiiiit!!! Fan vad jag ballar ur av en liten meningslös, betydelselös liten struntsak. Fan vad det spritter i kroppen och fan vad jag fnissar!

Usch, gillar verkligen inte detta med att verkligen tycka om någon annan. Jag blir besatt så lätt för ingenting. Jag hoppas och blir sedan besviken. Är så lätt att kontrollera då... 

Men kanske (bara kanske) så gillar jag detta på något sätt. Inte för att det kommer att leda någon vart, men det får mig att känna mig aningen mänskligare. Ska verkligen försöka att inte fly denna gång. Får ta tjuren i hornen och råka hamna på samma ställe som han. Jaja...