Inget löser sig någonsin. Lycka kommer och går, men ångesten och smärtan kvarstår hos mig. Eller, vilken smärta egetligen? Förrutom ångest, så känner jag inte mycket mer. Det är bara när jag skadar mig själv som ångesten försvinner, åtminstone för stunden. Samma sak gäller, hetsen och kräkningen. Men skiten kommer efteråt, den kommer alltid! Jag gör inte bara mig själv illa, utan jag skadar de jag älskar på grund av detta. Jag faller allt djupare och djupare i min egen missär, i min "alter-ego-självömkan". Kanske man skulle fixa lite droger, eller helt enkelt bara avsluta det hela med ett fall framför bilen.