Allt är mitt fel MITT FEL MITT FEL!!!! Hatar mitt liv! Hatar allt! Hatar ensamheten trots att att det är självalt. Vill bara slita isönder mig och ruttna i ett hörn i mörkret. Vill bara sluta att existera!

Jag vet inte varför, men jag känner mig så ensam att jag bara vill gråta och jag skakar nästan. Jag är en så sjukt svag person! Men jag ska inte bli svagare och gråta. Nej, jag ska ta mig igenom detta. Det är bara (förhoppningsvis) tillfälligt. Men jag känner bara att jag vill ha mamma här. Så brukar jag aldrig känna. Jag vill att hon ska hålla om mig, stryka bakåt mitt hår och säga att allt kommer att bli bra. Jag vill gråta. Jag vill tala om vad jag känner. Men jag vågar inte. Jag är alldeles för feg.

Åt en brownie med en kompis idag efter mycket skuldkänslor och hintar. Suck... Var god, men kunde inte njuta. Tränade på träningscykeln så jag förbrände 300 kcl ialla fall. Vet inte vad det har farit i mig, men äter MIDDAG nu (tonfisk, wook, keso). Hur gott som helst, men måste kämpa för att visa att jag förtänar det. Hur är mitt huvud funtat egentligen? Jaja, eftersom browniesen var första snedsteget idag, så blir det fasta imorgon istället. Nu ska jag väl ta och fortsätta att äta...