Jag sitter här och gråter. Inget verkar gå rätt längre. Jag orkar inte kämpa längre. Jag vill inte vara här. Jag vill inte framstå som svag för att jag gråter, för att jag har tankar om att det skulle vara bättre för alla om jag bara försvann. Men jag vill egentligen heller inte dö, men det känns som att nånting sliter sig fram och tillbaka inombords och förtvivlat försöker förgöra mig. Jag andas allt häftigare och kallsvetta. Underbart, jag är fortfarande sjuk och tyngre och äckligare. Ja, döda mig om inte paniken tar kål på mig först.