Jag gör inte så mycket nuförtiden. Borde söka jobb mer. Orkar inte. Men måste. Har promenerat i det fina vädret, men var påväg att somna flera gånger under promenaden. Normalt? Är trött hela tiden fast jag sover så mycket. Tänk så är jag sjuk? Dödssjuk? Leukemi? Fan vad jag är hypokondrisk, men jag bli ofta såhär. Som nu de senaste dagarna har jag haft jätteont i knäna och var rädd för att de skulle gå sönder och man skulle bli tvungen att amportera de. Jag vet, jag överdriver så sjukt mycket. Men jag oroar mig lätt.

Har i alla fall gjort situps och lite sådant idag också. Det är bra. Matmässigt har jag slutat på runt 1400 kcl... Vet inte vad jag känner angående det. Jag vet att det är dåligt, men jag vet inte om jag orkar bry mig. Jag har i alla fall inte hetsätit idag. :) Om jag bara kunde låta bli den mörka chokladen som bidrog en hel del till denna siffra. Är också galen i saffrangifflar som nu finns i affären igen! Yeah! Eller inte. Längtar till vörtbrödet och julosten nu till jul. Eller inte.

Vad är ni tokiga i? ;P

Har träningsvärk i magen efter alla situpsen. :) Det känns så härligt! Det visar att jag har varit duktig och jag gillar att det gör ont när jag tränar. Jag gillar smärta, för då känner jag i alla fall någonting.

Berättade för min psykolog att jag ville dö. Att jag inte kände någonting och att livet saknade mening. Hon blev orolig såklart och tyckte att detta var allvarligt. Jag skulle inte ha sagt något.

Nu har jag proppat i mig massor av riskakor med ost, så det blir en massa träning för att kompensera detta och ingen mat. Ja, helt enkelt samma gamla visa med andra ord.

Jag tittade mig själv i spegeln innan idag, riktigt noga för att se vad det egentligen är som alla verkar säga är så vackert med mig.

Jag såg inget som var vackert.

Allt jag såg var ett vrak, med tunn blek hy, mörkar ringar under ögonen och ett ansikte förvridet av ledsamhet. Jag såg inte en ung tjej, utan en gammal själ i en ung kropp som har gett upp hoppet.

Jag blir inte ens rädd när jag skriver detta. Jag ger upp hela tiden, för att sedan försöka klättra upp på nytt. Vart?

Folk säger till mig att rycka upp mig och det vill jag verkligen, de vet bara inte hur svårt det är. De vet inte hur det är att se på sig själv varje dag, vara sig själv, känna sig själv och känna att man inte duger det minsta. Allt hos mig är ruttet och värdelöst. Det är så mina dagar brukar se ut.

Nu är jag äntligen hemma i min trygga lilla vrå. Det tog verkligen alla mina krafter för att umgås med ett tiotal personer (däribland var drygt hälften sådana personer som det inte riktigt klickar med). Var inte alls mig själv för det mesta. Orkade knappt hänga med i några samtal, all kraft gick åt att försöka le och hänga med i samtalen och flika in med en och annan kommentar. Jag trivdes inte alls och ville bara bort bort bort! Men jag tog mig ta mig fan i kragen och stod ut! Hur hemskt är det inte att säga så om sina vänner? Men jag klarade det, även om jag kände mig som en trasdocka.

Påväg hem fanns det en grupp aspackade 14-åringar på bussen, som drack, skrek och höll på med sådant man INTE ska göra i den åldern! Jag satt bara och tittade på de och kände mig så hjälplös. Det kändes så sorligt att se dessa ungdomar (även fast jag bara är 19 år) växa upp så snabbt och göra sig dummare än vad de verkligen är. Att se de supa sig fula för att passa in. Se de översminkade blonda tjejerna i sina korta kjolar underordna sig killarna. Låta de skrika saker som "hej, den där tjejen knullade med Johan. höhöhö" eller något, när hon sitter några säten fram och bara försöker ignorera dem. Hon försöker att se ut som att hon inte bryr sig, men hennes ögon säger något annat. Jag undrar hur bra självkänsla den tjejen har. Jag undrar om hon måste bli uppmärksammad och uppskattade var dag för att känna att hon är värd något. Jag undrar om hon vet vem hon är, om hon verkligen är den person hon vill vara. Nu flummar jag på, men jag blev bara så otroligt ledsen när jag såg detta som finns överallt. Jag känner mig som en gammal tant som sitter på bussen med sin käpp och basker och tittar medlidsamt på dessa ungdomar och skakar sorgset på huvudet. Nu förstår jag tanternas blickar mycket bättre än vad jag gjorde när jag var liten.

Om jag ändå hade vetat det då...

När jag avvisar alla jag älskar och förstör deras liv, släcker deras hopp och förväntningar och helt enkelt visar mitt rätta jag, så har jag mina sätt att fly från verkligheten.

Jag vill egentligen inte göra någonting alls nu. Jag vill att precis alla ska glömma bort mig och låta mig ruttna ifred. Jag vill inte träffa någon. Jag vill inte vara snäll och jag vill inte vara jag. Så jag skär, jag spyr, jag springer som fan och helt enkelt föröker gå på min lilla filosofi; "det som man inte tänker på, existerar inte".

Så jag sitter här i min trygga lilla värld. Armarna sticker av blödande sår. Bra. Nu ska jag springa arslet av mig för att slippa tänka. Ha en trevlig fredag! Haha

Jag förstår inte varför jag äter igen!

Jag: Mamma, varför syns mina blodådror så tydligt på mina händer och fötter?

Mamma: Men gumman, det är ju för att du inte har något underhudsfett!

Jag: Det stämmer ju inte! (Tänker: Hon bara ljuger, hon försöker bara göra mig glad. Som när hon tidigare idag sa att jag hade fått en jätteliten rumpa. Så är det ju verkligen inte alls, även om jag hade velat det! Min kropp dryper ju för fan av fett! Får se till att hålla mig undan från elden så att jag inte antänds)